Älska och hata på en gång - är det möjligt?

Pappas nya kvinna är en mycket älskvärd person. Hon ordnade så trevligt för oss i midsommar. Handlade mat, bakade tårta, plockade blommor och ansträngde sig verkligen för att vi alla skulle känna oss välkomna. Jag älskar henne för det och för att hon är så bra med pappa. Samtidigt blir jag fylld med hat varje gång jag ser henne bredvid min far. Det kryper i kroppen varje gång de kysser varandra. Inte för att jag är svartsjuk.... nej. När jag ser henne vid pappas sida så påminns jag smärtsamt om att min mamma inte finns. Att min mammas själ bor i himmelen och att askan av hennes kropp ligger en bra bit under mark. Det är så orättvist. Mamma den livsglada, vackra, bästa mormorn, skrattigaste, fixandes... helt enkelt bästa. Att hon inte fick vara med på midsommar gör att allt blir kantat av sorg. Vist kunde jag vara glad, vist kunde jag skratta, vist hade vi trevligt, men smolken i bägaren fanns där hela tiden.

Den nya kvinnan är toppen och skulle kunna vara mammas bästa vän. Jag älskar henne för den hon är och det fina hon gör, men jag hatar henne innerligt för att hon tar en plats som är min mors.