Eric Amarillo - sista spiken i kistan

Under flera år har jag funderat över hur killar och män egentligen fungerar. Många tankar har ägnats åt frågan Är mäns sexdrift så stark att de försöker vara oss kvinnor till lags för att få ligga? Dagar när jag varit på gott humör har jag skrattat åt tanken och känt - klart killar är precis som oss tjejer, men med snopp. Mörkare dagar har jag känt att inga killar är att lita på - de vill bara ha en sak - dig på rygg.

Jag har till och med frågat manliga vänner hur de ser på saken och unisont svarar de klart att vi män inte är så enkelspåriga. Vi precis som ni tjejer söker en person att dela tankar och idéer med, en nära vän och någon att bry sig om. PAH! Har alltid fått en känsla av att de inte talat sanning. Alltid en känsla av att de faktiskt önskar upprätthålla en förskönad bild av manligheten.

Så Eric Amarillo - är du den enda kille som vågar stå för alla mäns inre tankar? För mig blev sommarens musikplåga sista spiken i kistan - nu kan inte äns ljusa dagar få mig att tro att män är som kvinnor och tur är väl det - för hur skulle världen se ut om vi alla vara likadana?

Ingen duger

Känner mig som en treåring som sitter i sandlådan och dunkar min spade i kompisens huvud och skriker "DUMMA DIG" i högan sky. Inte för att jag skriker eller slåss, men jag skulle vilja. Skulle vilja slå något hårt i hans huvud, kast en träsko så där singlandes genom luften som gör så förbaskat ont när den landar mitt i fontanellen. Kanske skrika en och annan elakhet, lägga ruttna råttor i hans brevlåda, kast ägg på hans fönster..... Jag skulle kunna hitta på riktigt många rackartyg för det skulle vara så skönt för stunden. Just när man utför en elak handling kan den ju vara ganska skön, men jag vet ju nu när jag är vuxen att det bara känns värre efteråt. Det sköna byts ju på bara någon minut mot pinsamhetskänslan i hela kroppen.

Ingenting hjälper..... ingen annan kan kännas lika bra..... ingen ung nu mer 32-åring kan kompensera det jag trodde var min prins.

Jag lovar att jag försöker. Försöker skaffa nya kontakter, men efter några mail känns de redan fel. Försöker med tanken låta män i min omgivning anta prinsplatsen, men jag bara lurar mig själv. Det går INTE. Den rätta känslan kan inte infinna sig. Orkar inte äns gå ut med någon längre. Fanken det är ju bara jobbigt när jag sedan skall ursäkta mig för att jag inte vill ha dem.

Att det ska vara så himla svårt - vill ju bara ha en sportig, ambitiös, ungdomlig, sprallig, kul och lite sexgalen man.