Ingen duger

Känner mig som en treåring som sitter i sandlådan och dunkar min spade i kompisens huvud och skriker "DUMMA DIG" i högan sky. Inte för att jag skriker eller slåss, men jag skulle vilja. Skulle vilja slå något hårt i hans huvud, kast en träsko så där singlandes genom luften som gör så förbaskat ont när den landar mitt i fontanellen. Kanske skrika en och annan elakhet, lägga ruttna råttor i hans brevlåda, kast ägg på hans fönster..... Jag skulle kunna hitta på riktigt många rackartyg för det skulle vara så skönt för stunden. Just när man utför en elak handling kan den ju vara ganska skön, men jag vet ju nu när jag är vuxen att det bara känns värre efteråt. Det sköna byts ju på bara någon minut mot pinsamhetskänslan i hela kroppen.

Ingenting hjälper..... ingen annan kan kännas lika bra..... ingen ung nu mer 32-åring kan kompensera det jag trodde var min prins.

Jag lovar att jag försöker. Försöker skaffa nya kontakter, men efter några mail känns de redan fel. Försöker med tanken låta män i min omgivning anta prinsplatsen, men jag bara lurar mig själv. Det går INTE. Den rätta känslan kan inte infinna sig. Orkar inte äns gå ut med någon längre. Fanken det är ju bara jobbigt när jag sedan skall ursäkta mig för att jag inte vill ha dem.

Att det ska vara så himla svårt - vill ju bara ha en sportig, ambitiös, ungdomlig, sprallig, kul och lite sexgalen man.