En ny spännande vecka för mina fötter

En halv vecka har förflutit med mig som VD. Ingenting är annorlunda, allt känns precis som förut. Jag hade nog lite samma känsla som när man åker hem från BB. Man tror att hela världen ska ändra sig lite eftersom jag själv varit med om något stort, men fanfaren uteblev, de stående ovassionerna var som bortblåsta och allt och alla var precis som det varit de senaste 6 åren. Det är himla skönt. Jag hade varit rädd för att alla skulle behandla mig annorlunda, att de liksom skulle sky mig lite som pesten och att det alltid skulle tystna när jag kom in i ett rum. Att vara ägarens dotter har ju alltid inneburit att jag varit annorlunda bland kollegorna. Ingen har ju direkt pratat skit om chefen när jag varit med. Det är ju en oskriven regel bland alla att man inte pratar illa om någons släkting.

Det är dock väldigt mycket att ta tag i. Väldigt många frågor att sätta sig in i och ta ställning till hela tiden. Det är kul. Det är riktigt, riktigt kul och jag njuter faktiskt hela tiden. Jag har spenderat större delen av helgen på kontoret och det har varit så roligt. Jag får så mycket uträttat när jag sitter där själv, inga telefoner som stör, ingen kollega som skriker och skrattar högt i korridoren. Jag skriver långa långa listor på arbetsuppgifter och har betat av dem alla under helgen. Det är en fantastiskt underbar känsla att få stryka punkter från min lista. Samma känsla som när man svarar på en tentauppgift och känner att det här kan jag. När sista punkten strykes från listan, så uppstår samma känsla som när man slår in sista julklappen inför julafton. Tillfredsställelsen sprider sig genom hela kroppen och just då i den stunden känner jag mig himla nöjd med mig själv och mina prestationer. Det är en härlig känsla som jag försöker bevara och hålla kvar i sinnet länge.

För att inte jobba ihjäl mig försöker jag arbeta på detta vis. Göra listor på kvällarna och beta av dem under dagarna. Jag försöker att inte bygga på listorna under dagen utan istället påbörja nästa dags lista. På så vis finns varje dag en gräns när jag är klar. Då får jag vara ledig resten av kvällen och på så vis tror jag att jag kommer att kunna hålla balans. Jag har ju även barnen som håller mig på mattan. En 5-åring kan inte vänta med mat, toalettbesök eller uppmärksamhet i största allmänhet och det är ju bara bra.

Så nu har jag en ny spännande vecka framför mig med sju nya intressanta listor att skriva och utföra. Jag ser med glädje fram emot de nya utmaningarna med undantag för tisdagen när jag ska träffa facket.

Hur ensam kan man vara?

Har bara varit hemma i detta kalla vinter Sverige i lite mer än ett dygn, men sanningen har redan kommit i kapp. Känner mig som den mest ensamma i hela världen. Efter två veckor tillsammans med familjen inser jag hur annorlunda jag är. Jag passar liksom inte in i deras alkoholfestande tillvaro. Saknaden efter mamma blir ännu större när jag inser att det var med henne jag hade den stora gemenskapen. Min syskon och far kan liksom inte fylla tom rummet. De där härliga samtalen och en person som tänkte som jag gör. Med mamma fick jag alltid kloka kommentarer och jag viste att de alla alltid var ur kärlek. Allt hon sa och gjorde var utifrån att hon verkligen ville mitt bästa. Jag hade nog hoppats på att vi återigen skulle komma varandra så nära som vi gjorde då mamma var sjuk, men närheten ville inte infinna sig. Jag tror att vi alla jobbade med vår egna sorg och inte ville förstöra resan för de andra, så alla höll vi våra känslor för oss själva. Vi hade alla olika strategi för att klara av det. Pappa tog långa promenader och höll sig lite på sin kant, en broder söp bort sin sorg, en annan tittade på film efter film, liten syster satte på sig den sprudlande minen och jag försökte bara uthärda genom att trycka undan sorgen och lotsas att det regna.

Nu sitter jag här hemma i den tomma lägenheten och borde vara helt utvilad efter 2 veckors ledighet, men jag känner mig tröttare än någonsin. Vill bara sova och skjuter på alla arbetsuppgifter. Så dumt! I morgon är första dagen på min nya tjänst och det känns lite märkligt. Känns som jag måste finnas för alla och bara göra en herrans massa bra saker hela tiden. Det är som jag har en hel elefant full av förväntningar på mina axlar. Får en uppfattning av att hela personalen förväntar sig underverk. Eller är det kanske så att det är jag som förväntar mig underverk av mig själv. I min värld finns inget utrymme för misslyckanden. För mig finns inte att göra fel. Det gör hela mitt liv så allvarligt. Just nu till och med svårt att andas. Jag vet ju att jag känt likadant tidigare i livet och att det faktiskt alltid löser sig. Jag brukar alltid se till att det löser sig, så varför skulle jag inte göra det nu?

Att vara ensam kan ju nu vara min räddning. Ensamheten ger mig ju möjligheten att verkligen jobba massor och stenhårt. Det kommer att ge mig chansen att få detta precis så bra som jag tänkt. Genom att ta en sak i taget, fokusera och strukturera, så kommer allt att bli bra. Jag har ju nästan dygnets alla timmar på mig att utföra det jag ska. Om detta inte räcker, så skulle ingen klara av detta jobb och det finns många före mig som har klarat av det.

Så nu vänder jag ensamheten till något positivt. Det sägs ju att ensam är stark, så nu måste jag vara starkast av de starka och det kan ju aldrig vara fel. Se upp för här kommer Pippis efterträdare utan flätor dock.

Gräddvita underkläder på brunbränd kropp

Jag har ingen karraktär när det gäller riktigt god mat. Motståndet mot att äta för mycket bryts dessutom successivt ner när vinet rinner ner genom strupen. Här är maten bättre än suverän. För barnens skull äter vi som oftast buffé. SVÅRT, att äta lagom. Omöjligt att efter tre glas vin kunna stå emot ett dignande dessert bord. Men det är ljuvligt. Passionsfruktspannacotta, jordgubbar och glass, vit chokladmousse, friterad banan, franska ostar med marmelad.... det finns liksom ingen ände på allt det goda. Jag känner för varje dag att bikinin stramar allt mer över den sedan tidigare väl fylliga rumpan, klänningarna måste ha krympt i tvätten och bara tanken på att försöka klämma in låren i mina jeans får hjärtat att slå oregelbundet SKIIIT!

Under den vita klänningen bär jag kvällen till ära gräddvita underkläder och trots de extra kilon jag lagt till min kropp så kan jag inte låta bli att tycka att det är riktigt snyggt. Jämnfärgad gyllenbrun hud under det gräddvita silkestyget.... jo det är riktigt stiligt. Så ännu en gång är det enkelt att konstatera: " En brun kropp med några för många kilon är så mycket snyggare än samma kropp när den är vit". De extra kilona går snabbt att bli av med hemma utan dessertbufféer, gott vin och mat i mängder. Så nu går jag iväg till ännu en middag med god mat, gott vin, desserter och några fler hekton att lägga på den redan fylliga kroppen, men jag har i alla fall snygga underkläder.