Hur ensam kan man vara?

Har bara varit hemma i detta kalla vinter Sverige i lite mer än ett dygn, men sanningen har redan kommit i kapp. Känner mig som den mest ensamma i hela världen. Efter två veckor tillsammans med familjen inser jag hur annorlunda jag är. Jag passar liksom inte in i deras alkoholfestande tillvaro. Saknaden efter mamma blir ännu större när jag inser att det var med henne jag hade den stora gemenskapen. Min syskon och far kan liksom inte fylla tom rummet. De där härliga samtalen och en person som tänkte som jag gör. Med mamma fick jag alltid kloka kommentarer och jag viste att de alla alltid var ur kärlek. Allt hon sa och gjorde var utifrån att hon verkligen ville mitt bästa. Jag hade nog hoppats på att vi återigen skulle komma varandra så nära som vi gjorde då mamma var sjuk, men närheten ville inte infinna sig. Jag tror att vi alla jobbade med vår egna sorg och inte ville förstöra resan för de andra, så alla höll vi våra känslor för oss själva. Vi hade alla olika strategi för att klara av det. Pappa tog långa promenader och höll sig lite på sin kant, en broder söp bort sin sorg, en annan tittade på film efter film, liten syster satte på sig den sprudlande minen och jag försökte bara uthärda genom att trycka undan sorgen och lotsas att det regna.

Nu sitter jag här hemma i den tomma lägenheten och borde vara helt utvilad efter 2 veckors ledighet, men jag känner mig tröttare än någonsin. Vill bara sova och skjuter på alla arbetsuppgifter. Så dumt! I morgon är första dagen på min nya tjänst och det känns lite märkligt. Känns som jag måste finnas för alla och bara göra en herrans massa bra saker hela tiden. Det är som jag har en hel elefant full av förväntningar på mina axlar. Får en uppfattning av att hela personalen förväntar sig underverk. Eller är det kanske så att det är jag som förväntar mig underverk av mig själv. I min värld finns inget utrymme för misslyckanden. För mig finns inte att göra fel. Det gör hela mitt liv så allvarligt. Just nu till och med svårt att andas. Jag vet ju att jag känt likadant tidigare i livet och att det faktiskt alltid löser sig. Jag brukar alltid se till att det löser sig, så varför skulle jag inte göra det nu?

Att vara ensam kan ju nu vara min räddning. Ensamheten ger mig ju möjligheten att verkligen jobba massor och stenhårt. Det kommer att ge mig chansen att få detta precis så bra som jag tänkt. Genom att ta en sak i taget, fokusera och strukturera, så kommer allt att bli bra. Jag har ju nästan dygnets alla timmar på mig att utföra det jag ska. Om detta inte räcker, så skulle ingen klara av detta jobb och det finns många före mig som har klarat av det.

Så nu vänder jag ensamheten till något positivt. Det sägs ju att ensam är stark, så nu måste jag vara starkast av de starka och det kan ju aldrig vara fel. Se upp för här kommer Pippis efterträdare utan flätor dock.