Tomheten bara växer

Tårarna rinner, huvudet dunkar hårt av all gråt som vill ut. Tomheten som ett enda stort svart hålrum inne i hela kroppen. Paniken över att räddningen inte finns attt nå. Paniken över att lösningen inte finns att finna. Det känns bara svart, tomt och ensamt. Vet inte äns vad som skulle kunna få mig attt bli glad igen. Kan inte finna det jag söker. KOmmer nästan inte ihåg hur det kändes att skratta på riktigt. Kan inte känna känslan av när skrattet sprider sig i kroppen och liksom bara måste bubbla fram. Känns som en evinerlighet sedan jag var riktigt glad.

Jag skrattar och ler. Sätter upp den där perfekta fasaden av att var lycklig, framgångsrik och den totala vinnaren. Inanför fasaden bara tomt, tomt , tomt. Försöker fylla tomrummet med jobb.... det hjälper inte. Försöker shoppa bort mitt tomrum.... det hjälper inte.

Jag vet att jag i adras ögon måste vara lyckad. Bra jobb, vackra barn, vacker, smal, välklädd, vältalig..... ja allt det där som folk drömmer om att vara. Jag bara tom. Jag bara utan mening. Jag bara utan ledstjärna. Vad hände? Hur kunde det bli så här? HUr kommer man förbi? HUr kommer man vidare? Hur finner man lyckan igen? Vad är lycka? Vad skrattar folk åt? Vad får andra människor att känna lyckan som sprider sig från magen och ut i hela kroppen? HUr lyckas de fånga dagen? Försöker bara överleva. Försöker bara få tiden attt gå tills mina barn är så stora att de klarar sig utan sin mamma. SKIT! Det var ju inte så här det skulle vara. Det var inte så här det skulle bli.

Imorgon en annan dag. Imorgon en ny dag. Imorgon...... kanske finner jag vägen imorgon?!