Jag kan och bör lita på min magkänsla!

Under en längre tid har jag känt att X-et bemötande pendlar mellan kärvänligt och rent hatiskt. Jag har undrat varför han inte efter över ett år som separerade skall kunna förhålla sig helt neutralt mot mig. Har önskat att vi skulle kunna behandla varandra med respekt och vänlighet. Inför de få möten vi har varit tvungna att ha har jag känt oro över hur det skulle vara vid just det tillfället. Skulle jag återigen behandlas med hat i blick eller med ett leende? Någonstans i min hjärna har det dock funnits ett litet embryo till förklaring. Har nog någonstans ändå trott att han fortfarande går och drömmer om en försoning.

Så ikväll kom återigen kärleksförklaringen. Han tror fortfarande att det bara var de yttre omständigheterna som gjort att vi hade ett sådant besvärligt förhållande. Jag tror att han ljuger för sig själv. Jag är starkt övertygad om att han fortfarande när drömmen om att leva tillsammans som en familj. Att han så gärna vill ha en kvinna vid sin sida och då helst en mamma till en av hans barn. Eftersom mamman till hans äldre son är lyckligt gift blir det liksom bara jag kvar. I hans tankevärld blir jag då precis den person som han vill att jag ska vara. En person helt tvärt emot den jag är.

Kanske borde jag känna mig smickrad? Tyvärr känner jag bara att det är jobbigt. Känns som jag måste vakta varje ord jag säger för att inte ge honom någon näring till hans kärlek. Försöker på ett vänligt sätt förklara att det aldrig kommer att bli vi igen. Försöker få honom att se att det är helt lönlöst eftersom vi aldrig skulle kunna bli lyckliga tillsammans hur mycket vi än ansträngde oss.

Vist är det en mindre angenäm situation, men ännu en gång har jag fått bekräftat att jag kan och bör lita på min magkänsla.

En underbar film....

Har precis sett en underbar film som handlade om en ung kvinna som tappat närminnet. Hon tror att alla dagar är samma dag. Det fantastiska är mannen som försälskar sig i henne och vägrar ge upp. Trots att hon inte kommer ihåg honom nästa dag, så kämpar han för hennes kärlek. Och så som alla romantiska filmer slutar den så klart med " att så levde lyckliga i alla sina dagar". Det är så underbart med lycka på film. Det inger hopp. Hopp om att lyckan gömmer sig bakom nästa krök. Snart kommer han som är beredd att kämpa sig trött för min kärlek. LÄnge har jag nu sagt att han kommer att trilla i huvudet på mig från bar himmel vilken dag som helst.

Nu är det över ett år sedan mannen slängde ut mig. Det är över ett år sedan mamma dog. Jag börjar mer och mer förlika mig med tanken att hon inte bara är på en långresa. Jag omnämner mig själv alltmer sällan som en del av ett par. Det börjar bli min vardag. Det börjar bli mer sant även i djupet av mitt hjärta. Sakta sakta finner jag små korn av lyckoämnen. En cykeltur med 5-åringen runt Djurgården. En härlig dag i pisten bredvid sonen som sjunger Jingel Bells för full hals när han plogar sig ner. Många glas vin i trevligt sällskap trots att de andra är par och jag singelmamman. Familjemiddag med alla barnen och barnens stora ögon när påskäggen tas fram. Det finns glädjeämnen, SKÖNT!

I morgon första dagen av resten av mitt liv. Det där nya livet, jag lovar mig själv för 1 000 gången, med sund mat, motion varje dag, en liten stund helt för mig själv utan jobb alla dagar och minst en rolig aktivitet per vecka. Nu attans skall jag lyckas.

Så en en gång säger jag mig själv "Jag är min egen lyckas smed". Det är bara jag som avgör hur jag mår. Det är inte hur man har det utan hur man tar det, sa alltid mamma. Gör det bästa av varje situation, så kan jag ju inte göra mer.