Jag kan och bör lita på min magkänsla!

Under en längre tid har jag känt att X-et bemötande pendlar mellan kärvänligt och rent hatiskt. Jag har undrat varför han inte efter över ett år som separerade skall kunna förhålla sig helt neutralt mot mig. Har önskat att vi skulle kunna behandla varandra med respekt och vänlighet. Inför de få möten vi har varit tvungna att ha har jag känt oro över hur det skulle vara vid just det tillfället. Skulle jag återigen behandlas med hat i blick eller med ett leende? Någonstans i min hjärna har det dock funnits ett litet embryo till förklaring. Har nog någonstans ändå trott att han fortfarande går och drömmer om en försoning.

Så ikväll kom återigen kärleksförklaringen. Han tror fortfarande att det bara var de yttre omständigheterna som gjort att vi hade ett sådant besvärligt förhållande. Jag tror att han ljuger för sig själv. Jag är starkt övertygad om att han fortfarande när drömmen om att leva tillsammans som en familj. Att han så gärna vill ha en kvinna vid sin sida och då helst en mamma till en av hans barn. Eftersom mamman till hans äldre son är lyckligt gift blir det liksom bara jag kvar. I hans tankevärld blir jag då precis den person som han vill att jag ska vara. En person helt tvärt emot den jag är.

Kanske borde jag känna mig smickrad? Tyvärr känner jag bara att det är jobbigt. Känns som jag måste vakta varje ord jag säger för att inte ge honom någon näring till hans kärlek. Försöker på ett vänligt sätt förklara att det aldrig kommer att bli vi igen. Försöker få honom att se att det är helt lönlöst eftersom vi aldrig skulle kunna bli lyckliga tillsammans hur mycket vi än ansträngde oss.

Vist är det en mindre angenäm situation, men ännu en gång har jag fått bekräftat att jag kan och bör lita på min magkänsla.