Såg en helt underbar fransk film igår kväll. Handlade om en kvinna som lämnade sin välbärgade läkarman och välordnade villa liv med två tonåringar för passionen och kärleken till en spansk hantverkare som jobbade svart och hade suttit inne. Det startade så många tankar. Har jag någonsin varit så förälskad att jag skulle kunna lämna mina barn? Skulle någon av mina vänner kunna utsätta sina barn för en liknande situation. Jag tror inte det. Frågan är väl om det är bra eller dåligt. Är jag så styrd av mina åtaganden att jag inte kan låta kärleken ta överhand eller är kärleken till mina barn starkare än vad jag någonsin upplevt med en man? Oavsett svaret så är det lite sorgligt. Självklart måste barnen vara viktiga i livet. Vist måste de prioriteras, men kanske inte så starkt som jag gör. Min psykolog sa häromdagen: "Dina barn har du bara till låns. De skall lämna hemmet till slut medans din käresta skall finnas kvar för resten av ditt liv." Det är med andra ord mycket viktigt att vårda sin relation. Att låta sin kärlek växa och vara minst lika viktigt som barnen.
Ja franska kvinnor är nog bättre på kärlek, att tillåta sig själva passionerat gå in i en relation. Vi svenskar är nog mer praktiska. Det ena behöver inte vara bättre än det andra, bara olika.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar