Juholt

Att vara politiker idag handlar väl i första hand om att vara mediatränad. Borde inte Juholt inför sitt stora åtagande begärt att få bli ordentligt mediatränad? Borde inte de som tillsatte honom och partitoppen krävt att han skulle mediatränas på högsta nivån? Frågan är om den som upphandlade utbildningen va ordentligt bakfull just den dagen eller om Juholt inte är mottaglig för ny kunskap? Något måste hur som helst gått riktigt galet. Tror inte jag kan komma på någon annan offentlig person som gång efter annan bara genom att öppna munnen framstår som dryg, arrogant och osympatisk. Göran Persson hade ju emellanåt samma tendenser, men eftersom han var relativt vass så hade han större förutsättningar att komma undan med sitt beteende.

Kan inte låta bli att tycka lite synd om personen Håkan Juholt. Han har gjort bort sig totalt på sitt relativt nya jobb. Han måste ju känna sig lika ledsen som alla andra när vi gjort bort oss på jobbet. Jag kan nästan se honom framför mig när han med tunga steg går upp för trappan mot sin lägenhet, slänger av sig skorna, sjunker ihop i soffan och släpper fram alla känslor. Kanske han gråter. Jag hoppas innerligt att hans sambo pysslar om honom. Ger honom extra kramar, lagar han favvo mat, slår upp ett glas whiskey när han kommer hem och masserar hans antagligen helt spända axlar. Jag hoppas att hon håller om honom hårt när han gråter.

Politikern Juholt är jag däremot så lycklig över. Om Håkan är den bästa Socialdemokraterna anser sig ha tillgång till inom partiet, så är detta bara början av deras nedmonteringsprocess. Det bådar gott för Sveriges framtid.

Jag skäms!

Vaknar helt slut efter examensfesten för nybakade Dr lillasyster. Bilen kvar vid festen, sonen full av energi och jag alldeles slut. Slänger oss i en taxi för att på vägen hinna med ett löppass på SATS. Möts av en pigg och trevlig chaufför som glatt önskar oss god morgon. Jag i mina egna tankar och låter nog allt annat än trevlig. Chauffören väljer den mest märkliga väg och kör sightseeing med oss genom staden. Jag surnar till och sitter i baksätet och muttrar otrevligt. Pratar med sonen och svarar surt att vi tar en titt på hela staden utmed vägen när han frågar vart vi ska. Hela jag agerar så osympatiskt. Under färden känns det som jag har rätt att agera surt och otrevligt till följd av det otroligt korkade vägvalet. Har man någonsin rätt att agera otrevligt? Tror inte det egentligen!

När vi kommer fram vägrar chauffören att ta betalt för resan. Han säger glatt och trevligt att jag är dagens första kund och att han vill att alla hans kunder skall vara nöjda. Vad jag skämdes! Jag kände mig som den mest arroganta, äckligt fisförnäma östermalmsbrutta.... något jag egentligen inte alls är. Där satt han stolt över sitt yrke med sitt trevliga humör ville han sprida glädje i mitt liv. Jag tackade honom genom att vara en riktig skitstövel. FY SKÄMS PÅ MIG!

Ännu en gång påmindes jag om att det är viktigt att behandla andra som du vill bli behandlad själv. Jag mår mycket bättre om jag behandlar mina medmänniskor väl oavsett hur jag mår. Så fram med stora charmen nästa gång jag åker taxi skall jag vara solskenet självt.

Vad jag är lyckligt lottad!

Hemkommen från en helt underbar semester och inser att jag är så otroligt lyckligt lottad. I 14 dagar har jag rest tillsamman med delar av min underbara familj. Vi har upplevt vackra platser, gjort spännande saker, avnjutit härliga måltider, låtit våra kroppar stekas av solen, njutit av barnen som lekt i vågorna, förtroliga samtal, långa promenader utmed vackra stränder, träffat nya bekanta, mött gamla bekanta som en sammanfattning 2 veckors njutning.

Jag har en sådan fantastisk tur som är så nära mina syskon och att de och deras familjer är sådan lättsamma och underbara personer. Trots att jag är ensamstående förälder har jag ekonomisk möjlighet att åka 2 veckor till Thailand. Jag kommer hem till ett spännande jobb, jag har en 7-årig son som jag älskar över allt och har så många treliga stunder med. Jag har ett hem där jag verkligen trivs och känner mig trygg.

När jag summerar min situation så är det nästan så att jag skäms för jag har det så innerligt bra. Eftersom jag är övertygad om att summan av allt dåligt och bra i allas liv är noll, så kanske det inte är mer än rätt efter allt jag varit med om.

Jag har ett toppenliv och jag är väl medveten om detta och tänker att fortsätta njuta av det av all kraft jag har.