Bränn alla X på bål

Jag önskar verkligen att jag skulle kunna låta bli att bli irriterad över saker som x:et gör, men det går bara inte. Kan inte låta bli att nästan få hjärnsläpp när jag hämtar sonen på skolan i fult lappade jeans och en gammal t-shirt med hemmamålat tryck. Jag skulle ALDRIG släppa iväg honom till skolan på det viset. Försöker snabbt svälja min irritation så att det inte går ut över sonen. Givetvis är inte heller läxan gjort - den var ju så otroligt komplicerad - sonen skulle mäta sig själv. JOBBIGT!

På väg till skolan kommer ändå det som gör att jag känner att jag skulle kunna slåss. Sonen frågar varför min bror gjorde slut med sin förra flickvän och för att slippa ge mig in i en förklaring som skulle sluta på en nivå långt över en 7-årings förmåga av förståelse vänder jag frågan till varför han tror att hans pappa gjort slut med sina flickvänner. Svaret kommer rappt och självklart från sonen: "Pappa har bara älskat dig på riktigt". De må så vara hänt att det är sant, även om jag inte tror på det en enda sekund, men det är väl ingenting x:et måste berätta för vår son. Vad tror han att sonen vinner på det? Eller är detta bara ett nytt drag av att försöka förstöra mitt liv.

Försöker andas lugnt, försöker att åter finna känslan av att x.et inte kan komma åt mig. Ingenting kan rubba min stabilitet om jag själv inte tillåter det ske. Det är ingen idé att oroa sig för situationer innan de uppstår. Jag skapar min relation och mitt förhållningssätt till sonen. Jag har alla möjligheter att ge honom rätt värderingar och ett bra förhållningssätt till livet. X:et kan aldrig ta det ifrån mig.