Moment 22

Jag har ju inställningen att gränsen för om du har en kärleksrelation eller ej passeras i ögonblicket då du första gången har sex tillsammans. Det gör att jag håller emot. Jag släpper inte in någon mellan mina lakan om jag inte är ganska övertygad om att det är på allvar och på riktigt. Problemet är att relationsstarten är som en säljstart..... om man tappar momentum ebbar snart alla energi och lust ut. En kompis har en teori att om man inte har sex vid tredje dejten så kan man aldrig bli mer än vänner. Det skulle kunna förklara varför mina dejter från match har slutat med att jag fått en herrans massa killkompisar.  

Så om jag skulle ändra strategi och släppa till så vet jag ju att jag skulle känna mig billig och obekväm. Om jag fortsätter att hålla dem på avstånd får jag fortsätta att bygga upp killkompisförrådet. Det är ju inte så illa. Jag har en massa personer att göra roliga saker med. Åker inlines, rullskidor, löprundan.......

Så om jag har sex på tredje dejten känner jag mig så billig vilket leder till att relationen ebbar ut. Om jag däremot håller emot då förvandlas dejten till en kompis och då blir det definitivt inget sex. Så tillbaka till samma gamla svar...... En snygg DILDO!

It takes two for a tango

Han ger mig alla signaler som visar att han vill och jag blir tveksam. Så klart att jag blir tveksam - han är ju snäll. Han har nästan alla rätt och är så trivsam att vara i närheten av, men räcker det? Får jag vara så egoistisk att jag prövar fast jag nog innerst är ganska övertygad om att denna mannen inte är han som jag ska dela resten av mitt liv med. När han dessutom ställer frågan redan nu och jag känner mig smått irriterad av den, så är det väl klart att jag inte är tillräckligt intresserad. SKIIIIT! Det är ju just en sådan där kille jag behöver. En snäll, omtänksam och hjälpsam, men det räcker inte för mig. Vad är det för fel på mig som söker mig till det omöjliga?
Så denna dans kommer antagligen hamna i otakt. Är det värt det?

Den dans jag vill dansa kommer aldrig igång. Musiken sätts inte äns på och jag sitter och trycker utmed gymnastiksalens vägg med handväskan hårt tryckt i knät och väntar snällt. Panelhöna kallades det vist på mammas tid. Virrhöna vill jag gärna benämna mig själv eftersom det är så jag känner mig så snart jag tänker på honom. Usch, tvi och blää! När ska det gå över? Om det någon gång i framtiden skulle bli vi skulle all denna tid bara vara sååååå cool, men om inte....... då är den helt förgäves.

Vad är egentligen viktigt i livet?

Jag får en känsla av att jag sitter mitt i en storm. Allt virvlar omkring mig och hela korthuset kollapsar snart helt och hållet. Mitt jobb och min sedan många år tillbaka uppbyggda karriär demoleras sakta bit för bit mitt framför mina ögon. Jag kan inte göra någonting för att förhindra det som sker. Måste bara rädda det som räddas kan. Jag försöker rädda mig från kollaps. Kämpar med näbbar och klor för att undvika att köra rakt in i den berömda väggen. Vill INTE och tänker INTE hamna där. Tror att det viktigaste är att hålla kvar mig själv i verkligheten. Fortsätta att njuta av livet så mycket det bara går.

Har haft en helt underbar kväll med världens bästa 8-åring. Vi har tillsammans lagat middag under hans ledning. Han var ansvarig för receptläsning och hackade alla grönsakerna helt själv. Vet inte hur många gånger han sa "Mamma det var första gången jag skar grönsakerna med den där riktigt vassa kniven. Jag klarar det så bra för jag är ju 8 år nu!" Glädjen och stoltheten i hans ögon när middagen serverades - det ger mig sockerdricka i hela magen. Läxorna gjordes i ett nafs, uno-partiet spelades med glädje och samtalsämnena ville aldrig sina.

Jo vist min ekonomi kanske aldrig mer når samma nivå, min karriär kommer kanske aldrig tillbaka på samma nivå, de stora affärerna kanske aldrig mer kommer att finnas i mitt liv, men vad spelar det för roll? Mina älskade barn kommer alltid att finnas där. De ljuvliga samtalen med dem kommer alltid finnas även om samtalsämnena kommer att mogna med åren. Det finns inga affärer, ingen karriär eller arbete som glädjemässigt äns kan komma i närheten av en middag med min 8-åring.