Han ger mig alla signaler som visar att han vill och jag blir tveksam. Så klart att jag blir tveksam - han är ju snäll. Han har nästan alla rätt och är så trivsam att vara i närheten av, men räcker det? Får jag vara så egoistisk att jag prövar fast jag nog innerst är ganska övertygad om att denna mannen inte är han som jag ska dela resten av mitt liv med. När han dessutom ställer frågan redan nu och jag känner mig smått irriterad av den, så är det väl klart att jag inte är tillräckligt intresserad. SKIIIIT! Det är ju just en sådan där kille jag behöver. En snäll, omtänksam och hjälpsam, men det räcker inte för mig. Vad är det för fel på mig som söker mig till det omöjliga?
Så denna dans kommer antagligen hamna i otakt. Är det värt det?
Den dans jag vill dansa kommer aldrig igång. Musiken sätts inte äns på och jag sitter och trycker utmed gymnastiksalens vägg med handväskan hårt tryckt i knät och väntar snällt. Panelhöna kallades det vist på mammas tid. Virrhöna vill jag gärna benämna mig själv eftersom det är så jag känner mig så snart jag tänker på honom. Usch, tvi och blää! När ska det gå över? Om det någon gång i framtiden skulle bli vi skulle all denna tid bara vara sååååå cool, men om inte....... då är den helt förgäves.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar