Det var inte riktigt det här jag hade tänkt mig

Jag sökte en man som jag skulle kunna dela livet med. En man som skulle finnas där i min vardag och dela glädje och sorg. En man som skulle hålla mig hårt i sinar armar när jag grät. Dela mitt skratt när jag var lycklig. Äta middag vid mitt bord och prata halva natten. Min tanke var att vi tillsammans skulle upptäcka världen på nytt. Att allt skulle kläs i en ny kulör av vår gemensamma kärlek. Tillsammans skulle vi njuta av vårens första blomma, tillsammans skulle vi svettas i spåret kring kanalen, tillsammans skulle vi trötta efter jobbat spela en tennismatch, tillsammans skull vi laga mat till våra barn för att sedan hjälpa dem med sina läxor, tillsammans skulle vi med barnen spela spel, leka knasiga lekar, utan barnen skulle vi upptäcka stadens alla museum, promenera genom staden och ta in alla årstiderna, tillsammans skulle vi äta middag ute på billiga syltor och fina krogar, tillsammans skulle vi sitta uppkrupna under en filt och se söndagsfilmen med en stor skål smågodis i knät, tillsammans skulle vi vara en helg på landet och njuta av lugnet....... Det finns en miljon saker jag ville göra tillsammans.

Jag hade inte sett framför mig att sitta hemma och vänta på att vi kanske skulle kunna ses. Att dessutom inte ens veta när eller hur. Jag hade inte tänkt mig att vi endast skulle få stulna minuter mellan andra saker. Jag har aldrig drömt om att inte få tid för varandra eller kunna dela varandras inre tankar. Det fanns helt enkelt inte med i min plan.

Så frågan är om jag verkligen vill ha det här. Frågan är om jag verkligen orkar vänta och vad väntar jag på? För om jag slutar att ljuga för mig själv, så är detta antagligen framtiden om den skall vara med dig. Om jag skall våga vara riktigt ärlig mot mig själv så är du inte klar. Du är inte redo för mig eller någon annan kvinna för det är alldeles för nära inpå. Jag tror att du fortfarande är alldeles för sårad, alldeles för kränkt, alldeles för ovetande om din framtid och lever med alldeles för stor saknad av dina barn hela tiden då de inte är med dig och det är den tiden du kan dela med mig. Så om jag slutar att blunda, slutar att försöka få världen så som jag vill att den ska vara...... då finns svaret ganska tydligt. Vi har ingen framtid tillsammans!

Det smärtar att skriva de här orden för jag håller av dig så mycket. När du kramar mig får jag lyckobubblor i hela magen. När du älskar med mig är jag i sjunde himlen. När vi tillsammans spelar spel och dricker vin känns det så härligt hemtrevligt att det inte finns en enda plats där jag hellre vill vara just då. När vi tillsammans handlar och lagar mat.... då njuter jag till 100%. Det är ju därför det känns så himla svårt och så himla tungt. För innerst inne vill jag inget hellre än att vara med dig hela tiden, men det går ju inte och det smärtar så hårt.