Stor lycka!

Stora sonen kommer förbi hemmet. Han kommer sent. Han vill ha mat mitt i natten. Jag lagar så gärna mat bara jag får en timme tillsammans med honom vid middagsbordet. Samtalsämnena hoppar mellan gamla minnen, reseanekdoter och stora frågor som vad som är viktigt i livet. Jag fylls av en stor värme i hela kroppen. Att bara få hänga med honom någon timme trots att timmen är sen gör mig så lycklig.

Kärleken till mina söner är större än allt annat. Att få möjligheten att vara en del om än så liten i deras liv är ovärderligt.

Vänner - en utopi?

Min generation är nästan uppväxta med Vänner och jag måste erkänna att trots att jag inte följd serien slaviskt på något vis har den ändock påverkat mig. Det där härligt innerliga i deras vänskapsband. Både tjejer och killar tillsammans, de tog hand om varandra, älskade varandra innerligt, ställde upp på varandra till 100% och ville bara varandra väl. På något vis blir det eftersträvansvärt.

Jag gillar att umgås med män. Det känns så enkelt och naturligt. Förklarar det med att jag är uppvuxen med två bröder, haft många pojkkompis, utbildat mig till ingenjör, vi var bara 7 tjejer i min klass, så jag har haft män runt mig hela mitt liv. För mig har det varit en självklarhet att inte ha ett förhållande med dem. De var ju mina bröder, mina kompisar, mina klasskamrater och sedan arbetskamrater och inte mina älskare.

Jag försöker leva på samma vis idag, men det är svårt. Det slutar som oftast i någon konstig diskussion kring var vänskapen tar slut och kärleken vid. Funderar på vad det beror på. Är mäns kroppar så programmerade för att de skall föröka sig att alla kvinnor i förlängningen är en presumtiv bärare av deras avkomma? Kan denna drift helt enkelt inte bortses ifrån, så att det helt enkelt inte är någon idé att försöka? Eller är det så att det är mig det är fel på? Kan min omtanke och generositet så enkelt misstolkat som kärlek att jag på något vis triggar igång män och deras sexbehov?

Oavsett vilket så är det nog helt enkelt så att svårigheterna med att vara riktigt nära vän med en man inte kan ignoreras, det kanske tom är näst intill omöjligt. Ända lösningen jag kan se i skrivande stund är homosexuella män. Så jag får väl sjunga: "Pappa jag vill ha en homosexuell"

Tacksamhetsbrev 1

Läser i SvD om 11 olika tips över hur du kan öka dina lycka. Ett viktigt steg är att uttrycka sin tacksamhet. Det känns inte så svårt eftersom jag har så mycket att vara tacksam över.

Det jag är allra mest tacksam över i mitt liv är mina fina underbara killar. Två coola tuffingar som på insidan har ett stort varmt hjärta. De är omtänksamma, gulliga och verkligen snälla killar. Varje gång jag ser dem blir jag varm om hjärtat. De är mina solar i universum och stora glädjeämne.

Jag är oerhört tacksam över att jag har en fantastisk bostad där jag stormtrivs. Det kommer varmt och kallt vatten ur min kran, jag kan elda i öppna spisen om jag fryser, min sovrum är hemtrevligt och sängen oerhört skön. Mitt kök är välplanerat och kylen oftast fylld med det jag gillar att äta. Vinkylen är ofta full så jag kan ta mig ett glas vin så snart jag vill. Min bostad har verkligen allt. Det är jag så tacksam över.

Att varje dag få chansen att arbeta med det jag verkligen älskar. Att varje dag känna att jag lär mig nya saker. Upptäcker nya vinklingar och får nya erfarenheter det är jag också så tacksam över.

Att ha möjligheten att resa, att utöva de sporter jag gillar, att kunna spendera tid i skärgården, att kunna åka båt, åka skidor, spela tennis, spela golf. Det finns så många saker jag gillar att göra. Det är jag tacksam för. Jag har alla möjligheter att fylla mitt liv med för mig meningsfulla aktiviteter. Det är underbart. Det är jag sååååå tacksam för.

Jag är helt enkelt tacksam för det liv jag fått möjligheten att leva. :-)