Vänner - en utopi?

Min generation är nästan uppväxta med Vänner och jag måste erkänna att trots att jag inte följd serien slaviskt på något vis har den ändock påverkat mig. Det där härligt innerliga i deras vänskapsband. Både tjejer och killar tillsammans, de tog hand om varandra, älskade varandra innerligt, ställde upp på varandra till 100% och ville bara varandra väl. På något vis blir det eftersträvansvärt.

Jag gillar att umgås med män. Det känns så enkelt och naturligt. Förklarar det med att jag är uppvuxen med två bröder, haft många pojkkompis, utbildat mig till ingenjör, vi var bara 7 tjejer i min klass, så jag har haft män runt mig hela mitt liv. För mig har det varit en självklarhet att inte ha ett förhållande med dem. De var ju mina bröder, mina kompisar, mina klasskamrater och sedan arbetskamrater och inte mina älskare.

Jag försöker leva på samma vis idag, men det är svårt. Det slutar som oftast i någon konstig diskussion kring var vänskapen tar slut och kärleken vid. Funderar på vad det beror på. Är mäns kroppar så programmerade för att de skall föröka sig att alla kvinnor i förlängningen är en presumtiv bärare av deras avkomma? Kan denna drift helt enkelt inte bortses ifrån, så att det helt enkelt inte är någon idé att försöka? Eller är det så att det är mig det är fel på? Kan min omtanke och generositet så enkelt misstolkat som kärlek att jag på något vis triggar igång män och deras sexbehov?

Oavsett vilket så är det nog helt enkelt så att svårigheterna med att vara riktigt nära vän med en man inte kan ignoreras, det kanske tom är näst intill omöjligt. Ända lösningen jag kan se i skrivande stund är homosexuella män. Så jag får väl sjunga: "Pappa jag vill ha en homosexuell"