Vad händer i världen?

Får en känsla av att grekerna inte riktigt kommit ur tonårstiden. Att som meborgare inte kunna se att man tillsammans levt över sina tillgångar. Att det ekonomiska välfärdssystemet som funnits i landet inte varit ekonomiskt förankrat är ju verkligen fruktansvärt, men varje individ är ju en del av helheten. Det går inte att skylla på snåla politiker. Det är på samma vis som när tonåringen hemma tycker att jag är snål när jag inte bara skjuter till mer pengar på hans konto när han gjort av med sista öret. På samma vis som en familj som tillsammans måste hjälpas åt när ekonomin kärvar måste invånarna i ett land alla dra sitt strå till stacken för att rädda landets ekonomi.

Känns dock mycket skakigt överallt. Vad är det som händer när inga ekonomiska teorier verkar kunna tillämpas? När börsen, guldet, oljan och kaffet sjunker samtidigt. Experternas utlåtanden saknar samklang och samtliga aktörer verkar agera som yra höns i en hönsgård där tuppen fått spel. Hur kan det gå så illa? Med så många experter världen över som inte gör annat än att analyserar och planerar för att landets och den globala ekonomin skall hålla sig inom rimligheternas gränser och ändå går det galet. Min teori är att det ändå handlar om alla enskilda personers gemensamm handlande. Varje person påverkas både teoretiskt och känslomässigt. Rädsla för att förlora pengar i kombination med iver om att göra stora klipp gör samtliga marknader galna. Läste om en teori att det till syven och sist är hormonerna som styr och att mäns hormonsvängningar är betydligt kraftigare än kvinnors. Vid börsuppgång kan man tydligen se höga halter av testosteronhalter som får till följd att risktagandet ökar. Vid nedgång ökning av ett annat hormon som jag inte minns namnet på som gör att man ser icke befintliga faror bakom varje hörn.

Så många i första hand män som försöker finna nya produkter och nya än mer invecklade system för att hjälpa sin kunder och sig själva att bygga upp stora förmögenheter driver antagligen den ekonomiska sektorn i en något felaktig riktning. Det handlar inte om stabilitet utan mer och mer om möjligheten att tjäna mycket pengar. Så invecklade produkter som erbjuds med mycket övertygande munläder till mindre vetande personer som för att dölja sin okunskap köper allt med hull och hår utan att kritiskt granska. Att hålla uppe imagen av att vara smart är betydligt viktigare än att fatta kloka beslut.

Vårt ekonomiska system bygger på att aktiemarknanden på lång sikt skall gå upp. Att våra bostäder skall öka i värde och att vi alla skall få det lite bättre hela tiden. Det måste ju vara en utopi. Om inflationen skall hållas vid 2 % så kan ju inte den ekonomiska utvecklingen gå mycket kraftigare uppåt.

Aktiemarknaden är väl i grund och botten till för att företagen skall kunna anskaffa sig kapital för att kunna växa snabbare än vad man kunnat utan tillskott av kapital. Tror dock att det är många som ser börsen som en tombola - man satsar lite pengar och förhoppningsvis kan de växa på några år. Det kanske inte är så konstigt när kursen emellanåt inte alls avspeglar respektive företags värde. Där rykten och handlares rädslor kan ge helt missvisande kurser.

Hur kan vi då lita så mycket på ett ekonomiskt system som är så upphängt på människors förväntningar och deras rationella beteende? Det rationella försvinner ju på 3 sekunder vid stor rädsla för att förlora pengar. Våra stadsfinanser, våra pensioner..... ja ta mig sjutton allt gemensamt kapital snurrar runt i detta system som i nuläget verkar helt opålitligt. Bankernas aktier sjunker som en sten som kastas i vatten, pensionsbolagen flaggar för att de eventuellt kommer att konka, börsens värde åker pulka i Humlegården, land efter land kryper till korset och erkänner att levt över sina tillgångar och rädslan sprids som en löpeld.

Jag kan inte låta bli att tänka på Argentina tidigt 2000-tal. En total ekonomisk kolaps med följd att pengarna tappade värde, privatpersoners pengar frös inne hos banken, fanns inga pengar att betala ut i löner..... Det resulterade i att ingen litade på några ekonomiska instanser. Pengar - de få som fanns - sparades hemma i madrasserna - till följd av att kriminaliteten i hemmen ökade markant. Är det hitåt det barkar? Borde man tömma sitt bankkonto idag och stoppa pengarna i madrassen? Eller är detta bara en produkt av att vi idag kan sända information så snabbt att vi alla får ta del av alla världens svängningar och att detta är en normal konjunktursvängning som kommer att plana ut precis som alla andra tidigare? När vi sedan anpassat oss efter de tuffare tiderna åter kan börja bygga upp våra ekonomier igen till nya starka konjunkturtoppar.

Än så länga avvaktar jag, men ska nog åka till Jysk idag och köpa en riktigt bra madrass. Med tanke på hur snabbt allt går så är det bra att hålla fötterna stabilt i startblocken.

It´s got to be perfect

"It´s got to beeeee perfect, it´s got to be worth it" gnolas inne i huvudet gång på gång på gång. Tanken är att det ska ge mig tröst. Känner mig ledsen, så där lite melankolisk och snopet snuvad som när festen man sett fram emot blir inställd. Känner bara att jag är skyldig mig själv att må bra. Välja bort det som jag vet kommer göra ont. Orkar inte med mer ont. Vill bara välja glädje. Ju längre tiden går gör det bara svårare.

En så bra man, härligt omtänksam om sina barn, ambitiös, snygg, varm, verkar medveten om vem han är och vad han vill. Ju mer jag ser av honom desto bättre blir han, men han i en annan fas i livet. En fas som kommer att såra mig. Jag förstår hans prioriteringar Jag kan verkligen känna varför han gör som han gör, men jag vill inte ha det i mitt liv.

Jag kan aldrig kräva eller önska något han inte vill ge. Vad jag kan göra är att tacka nej till situationen om den gör mig ont. Den gör det. För jag vill bara vara i hans famn och vill att han ska åtrå mig. Jag inser ju det absurda......jag kan inte tvinga fram något som inte finns.

I dag känns det sorgligt och jag skulle helst av allt bara vilja lägga mig under ett tjockt täcke och gråta. Släppa fram all frustration i en sådan där dunder gråt. Vet ju att det antagligen känns bättre imorn, men just nu inge kul.

Tänker inte alls "hoppa upp i sadeln" något mer. Det är färdig sadlat för min del. Upp med muren. Fram med bästa försvaret - jag klarar mig själv. Heller fly än illa fäkta - känns så konstigt att skriva. Är ju inte jag. Jag är ju hon som tar fighten Hon som ser till att det blir som jag vill. Hon som aldrig ger upp. OK - ska bara samla ihop mig. Gråta ut, ta nya tag och ok hoppa upp i den där förbaskade sadeln igen oavsett jag vill eller inte. Skam den som ger sig. "It´s got to beeeee perfect.....

Kom, kom svep mig iväg

Sitter så stabilt på min kontorsstol och försöker få ihop det sista inför helgen. Som vanlig många bollar i luften och besked som väntas in. Gillar inte att vänta, men i affärer är det det ända rätta. Drömmer mig bort....vita stränder, svajande palmer, en pittoresk mini krog med enstaka bord direkt på stranden, en hand i min, en förtroligt samtal, en lång promenad i strandkanten, en romantisk middag med mängder av levande ljus...... jag vet helt otroligt vad jag kan drömma bra. Måste dock erkänna att jag gärna till och med jätte gärna byter drömmer mot verklighet. Kan enkelt byta stranden mot en nattlig promenad genom Stockholm. Kan utan problem byta strandkrog mot mitt middagsbord. Eld i öppna spisen, skaldjur på tallriken och ett väl kylt Riesling. Kan till och med tänka mig pannkaka och vatten..... det enda jag verkligen inte tänker välja bort är att bli känslomässigt bortsvept. Så där dundrande upp och ner med bultande hjärta, rosiga kinder och pirr i hela kroppen.

Så kom och svep mig iväg - få mitt hjärta att dunka hårt - för nu har jag väntat nog.

Kärlek vid första ögonkastet

Av en slump börjar jag prata med en man som berättar den mest romantiska historia om hur han träffade sin fru.

En vanlig vardagsmorgon stressad på väg till jobbet slänger han sig på T-banan och har den där känslan av att inte vilja möta någon. Inte få ögonkontakt....vill bara vara i fred. Gömmer sig bakom dagens Metro för att i lugn och ro utan observation kunna sitta alldeles ensam och sura över att han fortfarande är kvar i denna tråkiga kalla stad. En konstig känsla når hans mage och han är tvungen att sänka tidningen något. Då ser han in i de vackraste av alla ögon och blir just i denna sekund medveten om att han ser sin framtida fru. Byte vid T-centralen och vidare med pendeltåg. Då dyker hon upp igen. Vågar inte ta kontakt. Hjärtat rusar och världen snurrar runt. När han kliver av ser han att hon följer honom med blicken.

Hur ska han komma i kontakt med henne? Han vet inte vad hon heter, inte var hon bor. Det enda han vet är att hon är hans framtida fru.

Han börjar ta samma tunnelbana och samma vagn varje morgon för att ha en chans att se henne igen. På fjärde dagen ser han henne på pendeltågsstationen. Han känner pressen att gå fram och säga något coolt Så han lägger på sin snyggaste min, går med coola bestämda steg emot henne samtidigt som hjärtat hoppar i bröstet. Slänger ur sig någon spännande kommentar om väder och vind, men hon ser bara alldeles förvånad ut....Hon pratar inte svenska. Kontakten är dock tagen och de möts varje morgon på tåget. För härliga samtal om allt mellan himmel o jord. Byter böcker med varandra och diskuterar dess innehåll. Efter fyra månader flyttar hon och in och de har levt lyckliga sedan dess. Nio år och två barn senare tänds fortfarande en stor gnista av kärlek och han ler med hela ansiktet så snart han nämner hennes namn.

Deras möte hade kunnat bli den bästa av kärleksfilmer. Det bästa är att det är plockat direkt ur verkligheten. Det händer att par möter varandra på T-banan och finner kärlek för resten av livet. Helt fantastiskt!

Så nu sitter jag här och funderar hur jag skall kunna ha chansen att vara med om samma underbara situation. Måste helt enkelt börja åka kommunalt för det är tydligen där det händer. SL here I come

SMS räcker inte

Vist är det mysigt med gulliga SMS När det plingar till i telefonen kastar jag mig över den och hoppas på något nytt spännande att bli glad över. SMS:en håller dock en relativt neutral ton om vardagsbestyr och annat icke känslomässiga små ting. Jag vill ju fortfarande bara svepas iväg. Längtar ju fortfarande efter att bli tagen med storm. Svårt att storma varannan vecka. Svårt att få kinderna att blossa och hjärtat att dunka hårt på avstånd och med allt inbyggt avvaktande. Känslorna åker berg o dalbana igen. Idag en tung dag..... mycket tvivel både mig själv och på var han står. Avvaktar han mig för att han rädd för att bli sårad eller duger jag inte. Avvaktar jag för att jag inte vet vad jag vill eller för att jag är rädd för att såras.

Bara tiden kan avgöra. Bara fler möten IRL kan avgöra om han är min prins och jag hans prinsessa. Några SMS per dag kan inte avgöra.

OK - det är ju detta jag letat efter. Någon som lever precis som jag. Att kunna träffas när tid och lust finns. Nu är jag där och är inte nöjd i alla fall. Vill ha mer! Vill framför allt ha mer tid att lära känna. Mer tid att upptäcka. Mer tid att njuta av varandra. Jag vill ju bara lära känna honom. Kunna syna om vi är som gjorda för varandra.

Man kan inte lära känna varandra genom SMS, det går bara inte. Å andra sidan vad har jag för val? Kan bara låta tiden visa vägen och så länge får jag nöja mig med dessa SMS

Jag är ingen väntande person

Våra scheman är helt osynkroniserade. När jag ligger hemma i soffan och samlar kraft rumlar han runt på krogen. När jag går ut är han hemma. Nu in i en barnvecka, så minst en vecka kvar tills det överhuvudtaget är möjligt att ses. SMS:a-kärlek är tydligen vår framtida melodi. Jag som fullkomligen hatar att vänta, otåligheten personligfierad ....jag ja just jag sitter snällt och väntar trots myrkryp i hela kroppen. Hör mammas ord....."Ta det lugnt och hasta inte iväg. Försök att tänka efter, så att det inte blir sådär tokigt igen."

Hon var så klok min mor och kände mig så väl. Så kanske har hon ett finger med i spelet och låter detta ta all tid i världen. En evighet så att jag kommer att hinna känna efter om det verkligen är bra. Bara jag inte hinner tröttna på vägen. Men men ....om jag tröttnar är det ju ändå inte rätt.

Så nu övar jag. Övar på att vara tålmodig. Övar på att vänta. Övar på att tänka att ödet vill mig väl och att allt kommer att lösas på bästa vis. Övar på att låta varje dag bli så bra som den bara kan. Leva här och nu och låta väntan bli en positiv känsla. Vem fanken som nu kan tycka det. INTE JAG!