It´s got to be perfect

"It´s got to beeeee perfect, it´s got to be worth it" gnolas inne i huvudet gång på gång på gång. Tanken är att det ska ge mig tröst. Känner mig ledsen, så där lite melankolisk och snopet snuvad som när festen man sett fram emot blir inställd. Känner bara att jag är skyldig mig själv att må bra. Välja bort det som jag vet kommer göra ont. Orkar inte med mer ont. Vill bara välja glädje. Ju längre tiden går gör det bara svårare.

En så bra man, härligt omtänksam om sina barn, ambitiös, snygg, varm, verkar medveten om vem han är och vad han vill. Ju mer jag ser av honom desto bättre blir han, men han i en annan fas i livet. En fas som kommer att såra mig. Jag förstår hans prioriteringar Jag kan verkligen känna varför han gör som han gör, men jag vill inte ha det i mitt liv.

Jag kan aldrig kräva eller önska något han inte vill ge. Vad jag kan göra är att tacka nej till situationen om den gör mig ont. Den gör det. För jag vill bara vara i hans famn och vill att han ska åtrå mig. Jag inser ju det absurda......jag kan inte tvinga fram något som inte finns.

I dag känns det sorgligt och jag skulle helst av allt bara vilja lägga mig under ett tjockt täcke och gråta. Släppa fram all frustration i en sådan där dunder gråt. Vet ju att det antagligen känns bättre imorn, men just nu inge kul.

Tänker inte alls "hoppa upp i sadeln" något mer. Det är färdig sadlat för min del. Upp med muren. Fram med bästa försvaret - jag klarar mig själv. Heller fly än illa fäkta - känns så konstigt att skriva. Är ju inte jag. Jag är ju hon som tar fighten Hon som ser till att det blir som jag vill. Hon som aldrig ger upp. OK - ska bara samla ihop mig. Gråta ut, ta nya tag och ok hoppa upp i den där förbaskade sadeln igen oavsett jag vill eller inte. Skam den som ger sig. "It´s got to beeeee perfect.....