Det var ju inte så här det skulle bli

Hade i min fantasi målat upp det oplanerade mötet där jag kunde få segla förbi som mitt allra vackraste jag. Ville att han skulle få ångra att han sumpade chansen - jag vet så naivt.

Verkligheten betydligt mindre glamorös. Lämnade tonåringen sovandes på soffan, 7 åringen lekandes med lego och ett stort hål i magen av dåligt samvete över att jag åkte iväg. Slängde mig i ridkläderna och hann knappt borsta tänderna. Påsarna under ögonen hängde ner till knäna till följd av sena jobbnätter, likblek och totalt avsaknad av make up. Såg ut som något som katten släpat in. Stressad som få eftersom jag som vanligt var sen, så insladdandes på parkeringen, springandes in i ridhuset och då i denna stund när jag inte ville träffa någon levandes själ mer än hästen står han där i stallet. Lika äckligt snygg som alltid och jag får total hjärnsläpp.

Hade ingen aning om att han fortfarande skulle kunna påverka mig så här mycket. Kände mig alldeles generad och ville bara att han skulle försvinna samtidigt som jag bara önskade att han skulle ta i mig. En sådan märklig situation.

Kanske är det pga denna typ av situationer som en del tjejer tom är superfixade när de går till ICA på morgonen för att handla frukost. Jag tror dock hellre att jag fortsätter springa ner på ICA i pyjamas under rocken för att handla frukostmjölk och då får jag helt enkelt ta att jag emellanåt hamnar i dessa mindre bekväma situationer. Men fanken inte denna gång.... jag skulle ju vara så där oemotståndligt vacker. Det var ju inte så här det skulle bli.