Vem ljuger jag för

Har ju som oftast inställningen att det jag mår bäst av att lära mig att gilla situationen som den är. Har därför under en lång period intalat mig själv att jag har det så bra och att det enda som saknas är en härlig man att dela upplevelser med. Det är ju inte sant. Det är ju inte det jag vill. Jag vill ju ha en familj. En familj att samla kring middagsbordet varje kväll. En familj att skämma bort. Många barn i TV soffan när vi har fredagsmys en hel skock ungar som grillar korv o marshsmellows i öppna spisen. Den där drömmen av att ha många barn och kanske jobba mindre finns ju där. Min ursprungsplan - stor familj, stor villa, syltkokandes mamma - den finns ju där fortfarande. Har ju inte kunnat förverkliga den eftersom ödet inte riktigt gått min väg.

Nu sitter jag här med ett helt underbart liv, men bara det liv som jag lärt mig gilla för att jag måste inte för att det varit mitt förstahands val. Frågan är om det fortfarande finns tid för förändring.

Så OK, tar första steget mot att vara mer sanningsenlig mot mig själv. Jag vill jätte gärna ha en stor familj med massor av barn att skämma bort och ha mysiga stunder med. Jag har inget behov av Stureplan, men behöver verkligen en bra man med många barn som jag tillsammans kan skapa en härlig framtid med.

Så problemet kvarstår - bra man saknas. Men jag har i alla fall slutat ljuga för mig själv.