Gillar inte komplicerat

Jag gillar inte komplicerat öppnar jag vår konversation och han håller verkligen med mig. Under flera månader klarade vi av att hålla allt okomplicerat, enkelt och härligt. Vad hände sen? Jag lyckades bli så där osäker som bara gör mig svag. Kunde inte riktigt läsa honom. Han pokerface gjorde mig svag för jag visste aldrig vad han tyckte. Kunde inte tyda om han gillade situationen eller om han bara hängde med.

Jag fixade och trixade. Lagade mat, köpte hem vin, dukade fint, fixade picknick, bokade bord, tog fram förslag på aktiviteter ....... Jag gjorde vad jag kunde för att allt skulle bli trevligt och det var det. Så in i vassen trevligt. Under en hel vecka träffades vi varje kväll, goda middagar, backgammon, vin i mängder på balkongen och altanen, sex - härligt sex...... Så skiljs vi åt och allt blir tomt. I min värld hade vi tagit ett steg närmare varandra och mina förväntningar på söta SMS ökade lavinartat. De uteblev och osäkerheten ökade allt mer...... Vad hände?????

Nu sitter jag här med en miljon funderingar och jag vet att ingen av dem kan vara rätt. Har en larvig dröm om att han på Richard Gere maner skall komma med röda rosor och sjunga under min balkong. Vist är jag så larvig, men min romantiska ådra vill liksom inte försvinna. Drömmer ju så vackert om att han bara ska komma hit och säga att han saknar mig och oss. För jag saknar honom faktiskt massor. Hans armar om min kropp, hans heta kyssar, backgammonspel hela natten, vindrickandet på balkongen, men mest av allt saknar jag att sova tillsammans.

Undviker komplicerat, men om det är hans komplicerade värld så kan jag tänka mig att ta den.

Det var inte riktigt det här jag hade tänkt mig

Jag sökte en man som jag skulle kunna dela livet med. En man som skulle finnas där i min vardag och dela glädje och sorg. En man som skulle hålla mig hårt i sinar armar när jag grät. Dela mitt skratt när jag var lycklig. Äta middag vid mitt bord och prata halva natten. Min tanke var att vi tillsammans skulle upptäcka världen på nytt. Att allt skulle kläs i en ny kulör av vår gemensamma kärlek. Tillsammans skulle vi njuta av vårens första blomma, tillsammans skulle vi svettas i spåret kring kanalen, tillsammans skulle vi trötta efter jobbat spela en tennismatch, tillsammans skull vi laga mat till våra barn för att sedan hjälpa dem med sina läxor, tillsammans skulle vi med barnen spela spel, leka knasiga lekar, utan barnen skulle vi upptäcka stadens alla museum, promenera genom staden och ta in alla årstiderna, tillsammans skulle vi äta middag ute på billiga syltor och fina krogar, tillsammans skulle vi sitta uppkrupna under en filt och se söndagsfilmen med en stor skål smågodis i knät, tillsammans skulle vi vara en helg på landet och njuta av lugnet....... Det finns en miljon saker jag ville göra tillsammans.

Jag hade inte sett framför mig att sitta hemma och vänta på att vi kanske skulle kunna ses. Att dessutom inte ens veta när eller hur. Jag hade inte tänkt mig att vi endast skulle få stulna minuter mellan andra saker. Jag har aldrig drömt om att inte få tid för varandra eller kunna dela varandras inre tankar. Det fanns helt enkelt inte med i min plan.

Så frågan är om jag verkligen vill ha det här. Frågan är om jag verkligen orkar vänta och vad väntar jag på? För om jag slutar att ljuga för mig själv, så är detta antagligen framtiden om den skall vara med dig. Om jag skall våga vara riktigt ärlig mot mig själv så är du inte klar. Du är inte redo för mig eller någon annan kvinna för det är alldeles för nära inpå. Jag tror att du fortfarande är alldeles för sårad, alldeles för kränkt, alldeles för ovetande om din framtid och lever med alldeles för stor saknad av dina barn hela tiden då de inte är med dig och det är den tiden du kan dela med mig. Så om jag slutar att blunda, slutar att försöka få världen så som jag vill att den ska vara...... då finns svaret ganska tydligt. Vi har ingen framtid tillsammans!

Det smärtar att skriva de här orden för jag håller av dig så mycket. När du kramar mig får jag lyckobubblor i hela magen. När du älskar med mig är jag i sjunde himlen. När vi tillsammans spelar spel och dricker vin känns det så härligt hemtrevligt att det inte finns en enda plats där jag hellre vill vara just då. När vi tillsammans handlar och lagar mat.... då njuter jag till 100%. Det är ju därför det känns så himla svårt och så himla tungt. För innerst inne vill jag inget hellre än att vara med dig hela tiden, men det går ju inte och det smärtar så hårt.

Var går gränsen för sexuellt övergrepp?

Läser i SvD att den svartsjuke mannen som med våld kört upp fingrar i sin kvinnas underliv för att kontrollera om hon varit otrogen friades från sexuellt övergrepp. Det känns helt sjukt. Måste en man med våld penetrera en kvinna för att det skall vara sexuellt övergrepp? Börjar inte övergreppet långt tidigare än så?

I min värld är det sexuellt övergrepp att försöka tvinga sig till sexuellt umgänge. Mannen som med sitt vilda svängande humör trakasserar kvinnan dagligen på arbetsplatsen och gör hennes dagar till ett levande helvete gör ett övergrepp med sin kommentar ”Om du bara lovar att släppa till någon gång i veckan så kommer jag sluta vara irriterad på dig”. Mannen som kontrollerar kvinnans kalender och hennes blogg för att kartlägga hennes liv gör stora övertramp. När han sedan dyker upp på restaurangen under hennes date eller ringer på hennes lägenhetsdörr kl 8 på morgonen för att kontrollera att ingen annan man ligger i hennes säng berövas hennes frihet till att själv vara herre över sitt liv. Han skapar falska konton på match för att hålla koll på hennes aktiviteter där. Han läser hennes blogg för att ytterligare försöka kartlägga allt hon gör och tänker. Det är ett sjukligt beteende och oavsett hur starka hans känslor varit eller är så berättigar det honom inte att behandla henne på detta viset. Om han hade nöjd sig med att i hemlighet hålla koll, men sättet att använda det emot henne så fort chans fanns gjorde att hans handlande snabbt ändrades från den olyckligt käres till en besatt galning med ett oerhört kränkande beteende.

Hur skall handlingar av detta slag någonsin kunna upphöra om inte vårt rättssystem tydligt tar avstånd från sexuella övergrepp. Ingen man borde få kalla någon ”sin kvinna“. Vi är i vårt land fria människor oavsett vårt kön. Plötsligt kändes kampen om lika lön som i vanliga fall ligger mig så varmt om hjärtat, fjuttig. Vad spelar vår lön för roll om det finns medsystrar som inte äns är herre över sitt eget kön.

Gränsen är säkerligen olika från person till person, men jag tror att vi alla som inte är förövare kan enas om att med våld föra upp fingrar i en kvinnas kön är ett sexuellt övergrepp. Så upp till kamp för rätten till att själva bestämma över vems fingrar som skall upp i musen.

Semester

Det lönar sig inte att stupa i säng alldeles för tidigt. Nu sitter jag här kl 6 på morgonen, pigg som attan och kan bara inte somna om. Min kropp kan inte sova hur många timmar som helst. Ser hur konturerna av berget sakta växer fram då solen sakta sakta börjar titta fram. Det är så underbart vackert här. Vi har det helt underbart. Tyvärr finns en stor mängd smolk i bägaren eftersom jobbavtalet inte är på plats. Intalar mig själv att detta endast görs mot mig för att jävlas. Det finns en person som är så djupt sårad över att jag inte vill ha honom att han måste hämnas på det vis han kan. Det är så oerhört sorgligt. Försöker med all kraft jag har att hålla det ifrån mig. Kämpar varje sekund för att kunna njuta av denna resa tillsammans med W. Han är ju inte orsak till det som hänt och måste kunna få ha en bra stund med en glad mamma.

Han har redan träffat två kompisar. De har så kul tillsammans när de åker skidor, spelar spel, springer runt och bara har kul. Glädjen i Ws ögon när han står högst upp i pisten den är juvlig.

Nu tänker jag verkligen fokusera på att allt kommer att bli bra, att allt kommer att lösa sig till slut. För hur som helst kan de aldrig ta min förmåga, min kunskap eller min erfarenhet ifrån mig.

Jag adopterade en pappa och 2 barn

Det finns få saker som gör mig så lycklig som skidåkning när solen skiner. Att dessutom åka skidor i vacker alpmiljö tillsammans med sonen som sjunger högt i backen när han snabbt och för sina 8-år skickligt dansar nerför pisten. I går fick dock skidåkningen ytterligare en dimension. Jag adopterade en pappa och hans två söner hela eftermiddagen. Att sitta och chit chatta i liften, en superduktig slalomåkare först tre barn emellan och jag sist för att plocka upp eventuellt vurpande småkillar, pappafickor fulla med choklad som delas ut i liften för att små pojkben skall fyllas med energi, uppmuntrande ord på pappavis, kärleksfulla tillrättavisande och pang vad det slog till i magen. Det är ju så här det är att vara familj. Hela kroppen fylldes med gamla minnen från lyckliga stunder, delade upplevelser som gör dem dubbelt så bra.

Så tydligt det blev, vad det är jag söker, vad det är som saknas i mitt liv...... jag vill inte ha en man - jag vill ha en familj.