Should I stay or should I go

När är gränsen nådd?

Drömmer fortfarande om det där härligt omtänksamma. Relationen som bygger på brysigomvarandramestihelavärlden. Men det verkar svårt för mig att nå dit. Jag bryr mig så in i vassen. Fixar, trixar, lagar mat, åker till IKEA, rensar städar, handlar god mat, köper vin, tänder ljus, bokar bord, lånar båt - helt enkelt bara försöker få tillvaron trivsam för han som just nu delar vissa delar av mitt liv. Ber om hans sällskap en söndagsnatt - känner mig lite ensam och pressad inför en jobbig vecka. "Det är så jobbigt att parkera inne i stan när det regnar". Hmmmmm - nej så klart det är inget jobbigt att snurra runt på IKEAs parkering i 20 min en lördag för att sedan få ställa bilen utan p-plats och tvingas köa för att komma in eftersom det är så många andra som måste handla på IKEA en lördag. Det är heller inge jobbigt att rensa någon annans garderob, rensa ogräs i någon annans trädgård, planera någon annans fest..... eller är det bara så att jag är så otroligt bra på att visa hänsyn att det inte syns på mig att jag helt enkelt tycker att det är astrist?

Till detta skall läggas ett smått galet X som är det mest egoistiska som går i ett par skor, ett ganska trist sexliv och dåliga vanor både gällande kost o motion. Så helt klart är gränsen nära när jag ser det ur detta perspektivet, men så kan ju vända på allt.

Vi har så trevligt när vi åker båt ihop. Det är galet mysigt att åka skidor tillsammans. Att bara sitta hemma en kväll, äta god mat, spela spel och mysa är riktigt trevligt. Barnen funkar hyfsat bra tillsammans o han gillar min familj. I alla fall delar av den.

Det blir smärtsamt tydligt vad som väger tyngst när orden kommer ner på pränt. Orden bländar mig från den vita skärmen och jag förstår vad jag måste göra. Jag måste bryta upp. Jag måste börja om - för detta är inte en helt frisk relation. Den svarta vågskålen slår i backen och den glada röda fylld med kärlek är så lätt att den flyger upp med vågskålsarmen pekande rätt upp mot skyn.

Faan, faan, faaaaaaan - jag vill inte börja om. Jag orkar inte leta på nytt. Jag vill ju bara att detta skall fungera. Men som alltid - det går inte att be om att få bli älskad. Det går inte att prata sig fram till en lösning av denna karaktär - för det handlar helt enkelt om att vi är olika. Vi ser olika på hur en relation skall vara. Vi ser olika på hur man skall behandla varandra och jag - jag drar det korta strået.

Så då va det väl dax igen....ta fram de gamla dammiga hurtiga orden - ensam är stark, bra kvinna reder sig själv, upp i sadeln eller min favorit - efter regn kommer alltid solsken.

Stor lycka!

Stora sonen kommer förbi hemmet. Han kommer sent. Han vill ha mat mitt i natten. Jag lagar så gärna mat bara jag får en timme tillsammans med honom vid middagsbordet. Samtalsämnena hoppar mellan gamla minnen, reseanekdoter och stora frågor som vad som är viktigt i livet. Jag fylls av en stor värme i hela kroppen. Att bara få hänga med honom någon timme trots att timmen är sen gör mig så lycklig.

Kärleken till mina söner är större än allt annat. Att få möjligheten att vara en del om än så liten i deras liv är ovärderligt.

Vänner - en utopi?

Min generation är nästan uppväxta med Vänner och jag måste erkänna att trots att jag inte följd serien slaviskt på något vis har den ändock påverkat mig. Det där härligt innerliga i deras vänskapsband. Både tjejer och killar tillsammans, de tog hand om varandra, älskade varandra innerligt, ställde upp på varandra till 100% och ville bara varandra väl. På något vis blir det eftersträvansvärt.

Jag gillar att umgås med män. Det känns så enkelt och naturligt. Förklarar det med att jag är uppvuxen med två bröder, haft många pojkkompis, utbildat mig till ingenjör, vi var bara 7 tjejer i min klass, så jag har haft män runt mig hela mitt liv. För mig har det varit en självklarhet att inte ha ett förhållande med dem. De var ju mina bröder, mina kompisar, mina klasskamrater och sedan arbetskamrater och inte mina älskare.

Jag försöker leva på samma vis idag, men det är svårt. Det slutar som oftast i någon konstig diskussion kring var vänskapen tar slut och kärleken vid. Funderar på vad det beror på. Är mäns kroppar så programmerade för att de skall föröka sig att alla kvinnor i förlängningen är en presumtiv bärare av deras avkomma? Kan denna drift helt enkelt inte bortses ifrån, så att det helt enkelt inte är någon idé att försöka? Eller är det så att det är mig det är fel på? Kan min omtanke och generositet så enkelt misstolkat som kärlek att jag på något vis triggar igång män och deras sexbehov?

Oavsett vilket så är det nog helt enkelt så att svårigheterna med att vara riktigt nära vän med en man inte kan ignoreras, det kanske tom är näst intill omöjligt. Ända lösningen jag kan se i skrivande stund är homosexuella män. Så jag får väl sjunga: "Pappa jag vill ha en homosexuell"

Tacksamhetsbrev 1

Läser i SvD om 11 olika tips över hur du kan öka dina lycka. Ett viktigt steg är att uttrycka sin tacksamhet. Det känns inte så svårt eftersom jag har så mycket att vara tacksam över.

Det jag är allra mest tacksam över i mitt liv är mina fina underbara killar. Två coola tuffingar som på insidan har ett stort varmt hjärta. De är omtänksamma, gulliga och verkligen snälla killar. Varje gång jag ser dem blir jag varm om hjärtat. De är mina solar i universum och stora glädjeämne.

Jag är oerhört tacksam över att jag har en fantastisk bostad där jag stormtrivs. Det kommer varmt och kallt vatten ur min kran, jag kan elda i öppna spisen om jag fryser, min sovrum är hemtrevligt och sängen oerhört skön. Mitt kök är välplanerat och kylen oftast fylld med det jag gillar att äta. Vinkylen är ofta full så jag kan ta mig ett glas vin så snart jag vill. Min bostad har verkligen allt. Det är jag så tacksam över.

Att varje dag få chansen att arbeta med det jag verkligen älskar. Att varje dag känna att jag lär mig nya saker. Upptäcker nya vinklingar och får nya erfarenheter det är jag också så tacksam över.

Att ha möjligheten att resa, att utöva de sporter jag gillar, att kunna spendera tid i skärgården, att kunna åka båt, åka skidor, spela tennis, spela golf. Det finns så många saker jag gillar att göra. Det är jag tacksam för. Jag har alla möjligheter att fylla mitt liv med för mig meningsfulla aktiviteter. Det är underbart. Det är jag sååååå tacksam för.

Jag är helt enkelt tacksam för det liv jag fått möjligheten att leva. :-)

Gillar inte komplicerat

Jag gillar inte komplicerat öppnar jag vår konversation och han håller verkligen med mig. Under flera månader klarade vi av att hålla allt okomplicerat, enkelt och härligt. Vad hände sen? Jag lyckades bli så där osäker som bara gör mig svag. Kunde inte riktigt läsa honom. Han pokerface gjorde mig svag för jag visste aldrig vad han tyckte. Kunde inte tyda om han gillade situationen eller om han bara hängde med.

Jag fixade och trixade. Lagade mat, köpte hem vin, dukade fint, fixade picknick, bokade bord, tog fram förslag på aktiviteter ....... Jag gjorde vad jag kunde för att allt skulle bli trevligt och det var det. Så in i vassen trevligt. Under en hel vecka träffades vi varje kväll, goda middagar, backgammon, vin i mängder på balkongen och altanen, sex - härligt sex...... Så skiljs vi åt och allt blir tomt. I min värld hade vi tagit ett steg närmare varandra och mina förväntningar på söta SMS ökade lavinartat. De uteblev och osäkerheten ökade allt mer...... Vad hände?????

Nu sitter jag här med en miljon funderingar och jag vet att ingen av dem kan vara rätt. Har en larvig dröm om att han på Richard Gere maner skall komma med röda rosor och sjunga under min balkong. Vist är jag så larvig, men min romantiska ådra vill liksom inte försvinna. Drömmer ju så vackert om att han bara ska komma hit och säga att han saknar mig och oss. För jag saknar honom faktiskt massor. Hans armar om min kropp, hans heta kyssar, backgammonspel hela natten, vindrickandet på balkongen, men mest av allt saknar jag att sova tillsammans.

Undviker komplicerat, men om det är hans komplicerade värld så kan jag tänka mig att ta den.

Det var inte riktigt det här jag hade tänkt mig

Jag sökte en man som jag skulle kunna dela livet med. En man som skulle finnas där i min vardag och dela glädje och sorg. En man som skulle hålla mig hårt i sinar armar när jag grät. Dela mitt skratt när jag var lycklig. Äta middag vid mitt bord och prata halva natten. Min tanke var att vi tillsammans skulle upptäcka världen på nytt. Att allt skulle kläs i en ny kulör av vår gemensamma kärlek. Tillsammans skulle vi njuta av vårens första blomma, tillsammans skulle vi svettas i spåret kring kanalen, tillsammans skulle vi trötta efter jobbat spela en tennismatch, tillsammans skull vi laga mat till våra barn för att sedan hjälpa dem med sina läxor, tillsammans skulle vi med barnen spela spel, leka knasiga lekar, utan barnen skulle vi upptäcka stadens alla museum, promenera genom staden och ta in alla årstiderna, tillsammans skulle vi äta middag ute på billiga syltor och fina krogar, tillsammans skulle vi sitta uppkrupna under en filt och se söndagsfilmen med en stor skål smågodis i knät, tillsammans skulle vi vara en helg på landet och njuta av lugnet....... Det finns en miljon saker jag ville göra tillsammans.

Jag hade inte sett framför mig att sitta hemma och vänta på att vi kanske skulle kunna ses. Att dessutom inte ens veta när eller hur. Jag hade inte tänkt mig att vi endast skulle få stulna minuter mellan andra saker. Jag har aldrig drömt om att inte få tid för varandra eller kunna dela varandras inre tankar. Det fanns helt enkelt inte med i min plan.

Så frågan är om jag verkligen vill ha det här. Frågan är om jag verkligen orkar vänta och vad väntar jag på? För om jag slutar att ljuga för mig själv, så är detta antagligen framtiden om den skall vara med dig. Om jag skall våga vara riktigt ärlig mot mig själv så är du inte klar. Du är inte redo för mig eller någon annan kvinna för det är alldeles för nära inpå. Jag tror att du fortfarande är alldeles för sårad, alldeles för kränkt, alldeles för ovetande om din framtid och lever med alldeles för stor saknad av dina barn hela tiden då de inte är med dig och det är den tiden du kan dela med mig. Så om jag slutar att blunda, slutar att försöka få världen så som jag vill att den ska vara...... då finns svaret ganska tydligt. Vi har ingen framtid tillsammans!

Det smärtar att skriva de här orden för jag håller av dig så mycket. När du kramar mig får jag lyckobubblor i hela magen. När du älskar med mig är jag i sjunde himlen. När vi tillsammans spelar spel och dricker vin känns det så härligt hemtrevligt att det inte finns en enda plats där jag hellre vill vara just då. När vi tillsammans handlar och lagar mat.... då njuter jag till 100%. Det är ju därför det känns så himla svårt och så himla tungt. För innerst inne vill jag inget hellre än att vara med dig hela tiden, men det går ju inte och det smärtar så hårt.

Var går gränsen för sexuellt övergrepp?

Läser i SvD att den svartsjuke mannen som med våld kört upp fingrar i sin kvinnas underliv för att kontrollera om hon varit otrogen friades från sexuellt övergrepp. Det känns helt sjukt. Måste en man med våld penetrera en kvinna för att det skall vara sexuellt övergrepp? Börjar inte övergreppet långt tidigare än så?

I min värld är det sexuellt övergrepp att försöka tvinga sig till sexuellt umgänge. Mannen som med sitt vilda svängande humör trakasserar kvinnan dagligen på arbetsplatsen och gör hennes dagar till ett levande helvete gör ett övergrepp med sin kommentar ”Om du bara lovar att släppa till någon gång i veckan så kommer jag sluta vara irriterad på dig”. Mannen som kontrollerar kvinnans kalender och hennes blogg för att kartlägga hennes liv gör stora övertramp. När han sedan dyker upp på restaurangen under hennes date eller ringer på hennes lägenhetsdörr kl 8 på morgonen för att kontrollera att ingen annan man ligger i hennes säng berövas hennes frihet till att själv vara herre över sitt liv. Han skapar falska konton på match för att hålla koll på hennes aktiviteter där. Han läser hennes blogg för att ytterligare försöka kartlägga allt hon gör och tänker. Det är ett sjukligt beteende och oavsett hur starka hans känslor varit eller är så berättigar det honom inte att behandla henne på detta viset. Om han hade nöjd sig med att i hemlighet hålla koll, men sättet att använda det emot henne så fort chans fanns gjorde att hans handlande snabbt ändrades från den olyckligt käres till en besatt galning med ett oerhört kränkande beteende.

Hur skall handlingar av detta slag någonsin kunna upphöra om inte vårt rättssystem tydligt tar avstånd från sexuella övergrepp. Ingen man borde få kalla någon ”sin kvinna“. Vi är i vårt land fria människor oavsett vårt kön. Plötsligt kändes kampen om lika lön som i vanliga fall ligger mig så varmt om hjärtat, fjuttig. Vad spelar vår lön för roll om det finns medsystrar som inte äns är herre över sitt eget kön.

Gränsen är säkerligen olika från person till person, men jag tror att vi alla som inte är förövare kan enas om att med våld föra upp fingrar i en kvinnas kön är ett sexuellt övergrepp. Så upp till kamp för rätten till att själva bestämma över vems fingrar som skall upp i musen.