Har för säkert 1000 gången läst igenom större delar av vår mailkonversation och slås av all omtanke och värme som finns mellan oss. Är helt övertygad om att vi bägge mått bra av varandra. Tror att vi bägge kunnat finna styrka i varandra. Det är ju självklart att livet blir mycket bättre när man kan få bry sig om och bli ombrydd. Att det finns någon som är intresserad av mina innersta tankar, mina löjliga små och stora bekymmer. Någon som gillar att vara med mig och genuint är mån om mitt välmående På samma vis vet jag att mitt sätt att bry mig om, verkligen lyssna och finnas till för dem i min omgivning oftast upplevs som positivt. Jag upplever att jag är bättre på att ge omtanke än att ta emot.
Kan inte låta bli att bli arg över att man måste vara kärlekspar för att kunna ha detta underbara. Det känns som sådant otroligt slöseri med välmående att bara slänga bort denna relation. Varför kan man inte bara plocka ur russinen ur kakan? Varför kan vi inte bara fortsätta njuta av det som är bra? Kan inte en nära vänskap vara värt massor? Måste det vara allt eller inget? Känns så onödigt.
torsdag 31 december 2009
tisdag 29 december 2009
Är det mamma som gråter?
Pappas nya kärlek har anlänt idag och regnet bara öser ner. Jag kan inte låta bli att slås av tanken att det är mamma som sitter på sitt moln och gråter. Gråter över att hon inte kan dela detta paradis med oss. Gråter över att pappa nu kommer att edla sitt liv med en annan kvinna. Samtidigt vet jag att hon vill oss väl. Hon vill att vi ska ha det bra och kunna njuta av livet. Hon känner pappa så väl och vet att han ahr ett så stort ömhetsbehov. Nu när hon inte finns vid hans sida måste hon vilja att någon annan kan ge honom den ömhet och närhet han så väl behöver.
Kan ändå inte låta bli att känna att det går för fort. För snabbt tar han in en ny kvinna i våra liv. För detta ngäller inte bara honom. Mina barn får en ny vuxen att relatera till och jag tillsammasn med mina syskon får en ny kvinna vid vår älskade fars sida. Det är svårt och med mycket dubbla kännslor som vi bjuder in henne i vår krets. Vi vill ju all att pappa ska vara så lycklig som han bara kan, men vi vill samtidigt att mammas minne inte för det allra minsta ska suddas ut. Jag vill ju att min mamma ska vara pappas livs kärlek. Min underbara, vackra, roliga, charmerande, kunniga mamma ska för alltid vara den bästa för pappa.
Mina tankar går till mina barn. Hur kan det ha känts för dem då jag lämande deras fäder? Hur kändes det för 16-åringen när han pappa byttes ut mot en annan man? Hade hans amma funderingar då för 10 år sedan som jag har idag? Kände han att han bedrog sin far när han knöt an till min nya man. Jag tror att barns förhållningssätt är enklare. De tänker inte lika brett som vi vuxna. De komplicerar inte verkligeheten på samma sätt som jag gör. 5-ångens samtal med den nya kvinnan är väl ett bevis på detta. Han frågar henen på vilket rum hon ska bo och när hon svara 445 säger han: "Men det går inte för där bor min morfar" Hon svarar att det inte finns några andra lediga rum så de måste sova skavfötters. Han nöjer sig och saken är slutdiskuterad och sonen var nöjd. Jag som bor vägg i vägg med dem känner mig dock inte riktigt lika nöjd. Det känns konstigt att det bor en annan kvinna i min pappas säng. Det finns en okänd person som gör anspråk på min far. MÄRKLIGT!
De grå molnen på himlen lättar utanför mitt förnster. Tror att mamma ser att hon, den nya, är snäll och trevlig mot oss alla. De gör henneantagligen lugng och kanske känner hon lycka för oss. Hon har aldrig varit långsint, så nu ger hon nog oss snart sol igen för att vi ska kunna njuta tillsammans och släppa in denna nya kvinna i våra liv. Mamma ger oss nog sin välsignelse och det känns bra. Hon vet att vi skulle kunna ha gjort allt för att det var hon som var här med oss, men inte ens vi med vår starka vilja kan trotsa döden. Så mamma du vet att det är dig vi älskar, vi hedrar ditt minne geno att vara så lyckliga vi bara kan. Torka dina tårar och vila lugnt i att du alltid kommer att vara älskad och saknad av oss alla. Inte minst av pappa. För honom finns ingen som någonsin kan ersätta dig.
Kan ändå inte låta bli att känna att det går för fort. För snabbt tar han in en ny kvinna i våra liv. För detta ngäller inte bara honom. Mina barn får en ny vuxen att relatera till och jag tillsammasn med mina syskon får en ny kvinna vid vår älskade fars sida. Det är svårt och med mycket dubbla kännslor som vi bjuder in henne i vår krets. Vi vill ju all att pappa ska vara så lycklig som han bara kan, men vi vill samtidigt att mammas minne inte för det allra minsta ska suddas ut. Jag vill ju att min mamma ska vara pappas livs kärlek. Min underbara, vackra, roliga, charmerande, kunniga mamma ska för alltid vara den bästa för pappa.
Mina tankar går till mina barn. Hur kan det ha känts för dem då jag lämande deras fäder? Hur kändes det för 16-åringen när han pappa byttes ut mot en annan man? Hade hans amma funderingar då för 10 år sedan som jag har idag? Kände han att han bedrog sin far när han knöt an till min nya man. Jag tror att barns förhållningssätt är enklare. De tänker inte lika brett som vi vuxna. De komplicerar inte verkligeheten på samma sätt som jag gör. 5-ångens samtal med den nya kvinnan är väl ett bevis på detta. Han frågar henen på vilket rum hon ska bo och när hon svara 445 säger han: "Men det går inte för där bor min morfar" Hon svarar att det inte finns några andra lediga rum så de måste sova skavfötters. Han nöjer sig och saken är slutdiskuterad och sonen var nöjd. Jag som bor vägg i vägg med dem känner mig dock inte riktigt lika nöjd. Det känns konstigt att det bor en annan kvinna i min pappas säng. Det finns en okänd person som gör anspråk på min far. MÄRKLIGT!
De grå molnen på himlen lättar utanför mitt förnster. Tror att mamma ser att hon, den nya, är snäll och trevlig mot oss alla. De gör henneantagligen lugng och kanske känner hon lycka för oss. Hon har aldrig varit långsint, så nu ger hon nog oss snart sol igen för att vi ska kunna njuta tillsammans och släppa in denna nya kvinna i våra liv. Mamma ger oss nog sin välsignelse och det känns bra. Hon vet att vi skulle kunna ha gjort allt för att det var hon som var här med oss, men inte ens vi med vår starka vilja kan trotsa döden. Så mamma du vet att det är dig vi älskar, vi hedrar ditt minne geno att vara så lyckliga vi bara kan. Torka dina tårar och vila lugnt i att du alltid kommer att vara älskad och saknad av oss alla. Inte minst av pappa. För honom finns ingen som någonsin kan ersätta dig.
Levas eller avnjutas, det är frågan
Tänk att en flygtur som för de flesta kan tyckas känns jobbig upplevs av mig som helt underbar. När 5-åringen är fastspänd och fångad av en DVD. 16-åringen slängt ut sin långa lekamen över fyra säten och somnat djupt... då lägger sig lugnen. Det där lugna sköna avspända som aldrig inträffar hemma. Här finns inga datauppkopplingar, här finns ingen mail som ska besvaras, ingen tvätt som ska tvättas, inga ritningar som ska granskas, ingen mat som ska handlas eller lagas, ingen telefon som ringer, h'är finns bara tid för mig och mina tankar. Det är så skönt. Jag låter tankarna fladdra fritt utan att styra dem det allra minsta. De hoppar mellan minnen från abrndomen, till olösta jobb frågor, oskrivan mail som struktureras i huvudet och allt i en enda härlig soppa. Så ostrukturerat och underbart. Kaos kan vara så skönt. När vardagen hela tiden går i ett. När varje minut måste planeras för att få tiden att räcka till då blir aldrig tid för kaoset. Kaoset som föder kreativiteten, kaoset som föder skapandets lust och ger kroppen ny energi. Undra om det inte är därför vi måste ha semester ibland. Vi måste tvinga till oss att ha kaos.
Tyvärr är även de flesta semestrar mycket strukturerade. Allt det som vi inte hinner i vardagen ska göras. Då ska paddlas fors, bo i tält, cykla Vättern runt, åka till Legoland, köra båt, äte gott, grilla kött, baka bullar med barnen, gå på bibblan, besöka museum... ja allt ska hinnas med så mycket sällan blir tid för ingenting. Jag tror att ingenting behövs ibland. Att bara göra ingenting och låta kroppen vila så där tungt som den bara kan göra när den är helt avslappnad. Låta tankaran fladdra utan styrning, tror att det kan ge goda förutsättningar för att kunna föda helt nya tankar och idéer. Det är just då inget annat stör som du verkligen kan låta din hjärna göra jobbet och bara sitta bredvid och titta på. Det är en njutning!
Så låt oss njuta ett tag. Ta en paus i livet. Låt tankarna fladdra fritt och bara njut. För stunden och möjligheten kommer kanske aldrig tillbaka i alla fall inte i just denna form. Så kanske hinner du inte fånga dagen, men stunden, timmen, minuten... Och det är kanske just det som är skillnaden mellan att leva ett liv eller att avnjuta ett.
Tyvärr är även de flesta semestrar mycket strukturerade. Allt det som vi inte hinner i vardagen ska göras. Då ska paddlas fors, bo i tält, cykla Vättern runt, åka till Legoland, köra båt, äte gott, grilla kött, baka bullar med barnen, gå på bibblan, besöka museum... ja allt ska hinnas med så mycket sällan blir tid för ingenting. Jag tror att ingenting behövs ibland. Att bara göra ingenting och låta kroppen vila så där tungt som den bara kan göra när den är helt avslappnad. Låta tankaran fladdra utan styrning, tror att det kan ge goda förutsättningar för att kunna föda helt nya tankar och idéer. Det är just då inget annat stör som du verkligen kan låta din hjärna göra jobbet och bara sitta bredvid och titta på. Det är en njutning!
Så låt oss njuta ett tag. Ta en paus i livet. Låt tankarna fladdra fritt och bara njut. För stunden och möjligheten kommer kanske aldrig tillbaka i alla fall inte i just denna form. Så kanske hinner du inte fånga dagen, men stunden, timmen, minuten... Och det är kanske just det som är skillnaden mellan att leva ett liv eller att avnjuta ett.
söndag 27 december 2009
Med rätt inställning funkar det mesta
Har åkt soffa och ring med barnen idag. Med det turkosa blåa havet som fond, den vackra hotellbyggnaden som skymtade bakom svajande palmer drog vi iväg med Michael Jackson pumpande ut från stereon och svallvågorna från den starka motorn uppdrivandes mängder av vitt skum bakom båten. Förväntansfulla små barn, smått nervösa mammor och tonåringar hoppandes av glädje i båten.
Alla skrek de av glädje när de hoppade mellan vågorna. 5-åringen skrattade och hans ansikte var bara en stor mun av skratt. Fortare och fortare gick färden. Plötsligt ser jag från båten hur 5-åringen flyger upp i luften, gör en supersnygg bakåtvolt och landar flera meter efter soffan i havet. Paniken lös ur hans ögon, han skrik efter mamma överröstade motorn och min panik artade rädsla gav sus i öronen. Båten stannades och kördes tillbaka, båtföraren försökte hålla lugn i båten medans jag kastade mig över bord för att rädda den lille. Hans armar höll mig hårt hårt runt halsen som om det var hans räddning från att dras ner på havets djup. Med en arm kring den lilla tunna kroppen och den andra kämpandes för att föra oss åter till båten. Rädslan för att vi skulle slitas i köttstycken av motorn tillsammans med att vara tvungen att behålla lugnet blev nästan för mycket för mig. Väl åter på båten kommer den första kommentaren från min älskade syster. "William du är bara den coolaste av alla, vilken supersnygg volt du gjorde" Paniken i hans blick byttes mot stolthet. Han var den coolaste av dem alla. Hela återfärden berömde vi honom för att han var så cool och modig som hade vågat både göra en volt och bada i havet.
Åter på land springer han till de andra i vårt sällskap och säger: "Jag är den coolaset av alla, jag är den enda som gjort volt och badat i havet. I morgon ska jag åka vattenskidor." Min älskade lilla plutt har genom lite hjälp lyckats vända denna paniksituation till något att växa av. Så med rätt inställning kan man verkligen få det mesta att funka till och med bakåtvolter ner i havet för en 5-åring.
Alla skrek de av glädje när de hoppade mellan vågorna. 5-åringen skrattade och hans ansikte var bara en stor mun av skratt. Fortare och fortare gick färden. Plötsligt ser jag från båten hur 5-åringen flyger upp i luften, gör en supersnygg bakåtvolt och landar flera meter efter soffan i havet. Paniken lös ur hans ögon, han skrik efter mamma överröstade motorn och min panik artade rädsla gav sus i öronen. Båten stannades och kördes tillbaka, båtföraren försökte hålla lugn i båten medans jag kastade mig över bord för att rädda den lille. Hans armar höll mig hårt hårt runt halsen som om det var hans räddning från att dras ner på havets djup. Med en arm kring den lilla tunna kroppen och den andra kämpandes för att föra oss åter till båten. Rädslan för att vi skulle slitas i köttstycken av motorn tillsammans med att vara tvungen att behålla lugnet blev nästan för mycket för mig. Väl åter på båten kommer den första kommentaren från min älskade syster. "William du är bara den coolaste av alla, vilken supersnygg volt du gjorde" Paniken i hans blick byttes mot stolthet. Han var den coolaste av dem alla. Hela återfärden berömde vi honom för att han var så cool och modig som hade vågat både göra en volt och bada i havet.
Åter på land springer han till de andra i vårt sällskap och säger: "Jag är den coolaset av alla, jag är den enda som gjort volt och badat i havet. I morgon ska jag åka vattenskidor." Min älskade lilla plutt har genom lite hjälp lyckats vända denna paniksituation till något att växa av. Så med rätt inställning kan man verkligen få det mesta att funka till och med bakåtvolter ner i havet för en 5-åring.
lördag 26 december 2009
Det ser så mysigt ut
Det ser så himla mysigt ut när hela familjer ligger på stranden. Mammor och pappor ser så kära ut och tittar så stolt på sina barn som leker i strandkanten. Känner ett sting av avund i hjärtat. Känns så trist att jag inte klarat av det. Tittar sen på mina fina pojkar och känner en stor värme i bröstet. De är så fina mina killar och de gör mig så stolt. När de leker tillsammans i poolen trots deras stora åldersskillnad blir även jag stolt. Stolt över att de trots sin skilda föräldrar är så bra killar.
Jag, ja jag, kan vara min egen lyckas smed och njuta på mitt sätt. Jag kan titta ut över det turkosblåa vattnet, den kritvita sanden, båtarna som guppar mjukt i den milda brisen och njuta av allt det vackra. Jag behöver faktiskt inte göra det genom någon annans ögon. Jag kan njuta alldeles själv. Vist är det underbart att dela sådana här tillfällen med någon man håller kär. Vist kan delad glädje vara dubbel glädje, men bara tanken på att exet skulle ha varit med här får det att knyta sig i magen. Bara tanken på att dras med alla kraven och allt gnäll får mig att känna att ensam är minst lika bra. Faktiskt mycket bättre att vara själv än att vara tvungen att dela med någon man inte trivs med.
Lovar mig själv att komma tillbaka till detta paradis. Komma tillbaka tillsammans med med blivande prins. Då känns allt lite lättare. Jag vet att han finns. Någonstans där ute kanske han letar efter mig just nu. Någonstans irrar han runt och önskar precis som jag att vi redan hade möts.
Vist ser det mysigt ut med de badande familjerna, men min tid kommer. Min prins finns där ute kanske pulsar han just nu runt i snön och undrar var han prinsessa finns. Våra vägar kommer att mötas när tiden är inne. Fram till dess skall jag njuta av mina fina killar och mig själv. Jag kan, jag vill och jag törs vara lycklig precis som det är just nu.
Jag, ja jag, kan vara min egen lyckas smed och njuta på mitt sätt. Jag kan titta ut över det turkosblåa vattnet, den kritvita sanden, båtarna som guppar mjukt i den milda brisen och njuta av allt det vackra. Jag behöver faktiskt inte göra det genom någon annans ögon. Jag kan njuta alldeles själv. Vist är det underbart att dela sådana här tillfällen med någon man håller kär. Vist kan delad glädje vara dubbel glädje, men bara tanken på att exet skulle ha varit med här får det att knyta sig i magen. Bara tanken på att dras med alla kraven och allt gnäll får mig att känna att ensam är minst lika bra. Faktiskt mycket bättre att vara själv än att vara tvungen att dela med någon man inte trivs med.
Lovar mig själv att komma tillbaka till detta paradis. Komma tillbaka tillsammans med med blivande prins. Då känns allt lite lättare. Jag vet att han finns. Någonstans där ute kanske han letar efter mig just nu. Någonstans irrar han runt och önskar precis som jag att vi redan hade möts.
Vist ser det mysigt ut med de badande familjerna, men min tid kommer. Min prins finns där ute kanske pulsar han just nu runt i snön och undrar var han prinsessa finns. Våra vägar kommer att mötas när tiden är inne. Fram till dess skall jag njuta av mina fina killar och mig själv. Jag kan, jag vill och jag törs vara lycklig precis som det är just nu.
söndag 20 december 2009
Drömmen är fri
Jag drömmer om att få leva ett okomplicerat liv. Ett liv där jag bara kan få vara bland människor som tänker och är som jag. Jag vill inte såra, vill inte vara otillräckligt, vill behandla alla väl och få mina nära och kära att känna att jag bryr mig och har tid för dem. Problemet är ju just det.... tiden är alldeles för knapp. Rädslan att binda band alldeles för stor. Vore så skönt att få leva med lösa boliner. Inga krav, inget ägande, inga förväntningar helt enkelt bara plocka russinen ur kakan. Jag vill ju bara ha det goda. Långa promenader tillsammans, kunna dela mina innersta tankar, samtal mitt i natten, passionerat sex och åtrå så snart man ses, biobesök, teaterbesök, middag på en liten mysig krog, laga mat tillsammans, dricka årgångsvin en torsdag, en långfärds skridskotur, en weekend i alperna....... Så mycket underbart att dela. Vist vill jag ha det alltihopa, men inte kraven. Klarar inte kraven! Orkar inte kraven!
Känner mig ibland så ensam. När jag inte vågar knyta band har jag heller ingen nära att dela med.Känns tomt, men när jag väljer mellan ensamheten och att binda band är ändå ensamheten minst smärtsam. Drömmer om att kunna dela bara det som delas kan. Bara träffas när tiden finns, bara messa när tid och lust finns, bara maila när det finns något viktigt att säga. Inga krav på varandra och ingen önskan om att ha eller få mer. Det är det enda jag kan klara av just nu. Klarar inte äns tanken på att vi börjar så här så får vi se vart det leder. För jag vet inte om jag någonsin kommer att vilja ha en man till 100% i mitt liv igen. Just nu känns det som om jag aldrig kommer att klara av att min tid, tanka, engagemang, kärlek, lust och tillgivenhet skall vara ägd av en man.
Kanske drömmer jag om det omöjliga. Kanske är det så att alla "lösa boliner relationer" till slut leder till att en part vill mer, försöker driva framåt och då såras eller sårar bägge parter. Men drömmern är lika fri som luften jag andas, så jag fortsätter att drömma för just nu har jag inget annat val.
Känner mig ibland så ensam. När jag inte vågar knyta band har jag heller ingen nära att dela med.Känns tomt, men när jag väljer mellan ensamheten och att binda band är ändå ensamheten minst smärtsam. Drömmer om att kunna dela bara det som delas kan. Bara träffas när tiden finns, bara messa när tid och lust finns, bara maila när det finns något viktigt att säga. Inga krav på varandra och ingen önskan om att ha eller få mer. Det är det enda jag kan klara av just nu. Klarar inte äns tanken på att vi börjar så här så får vi se vart det leder. För jag vet inte om jag någonsin kommer att vilja ha en man till 100% i mitt liv igen. Just nu känns det som om jag aldrig kommer att klara av att min tid, tanka, engagemang, kärlek, lust och tillgivenhet skall vara ägd av en man.
Kanske drömmer jag om det omöjliga. Kanske är det så att alla "lösa boliner relationer" till slut leder till att en part vill mer, försöker driva framåt och då såras eller sårar bägge parter. Men drömmern är lika fri som luften jag andas, så jag fortsätter att drömma för just nu har jag inget annat val.
fredag 18 december 2009
Måste allt vara perfekt?
Måste allt vara perfekt för att jag ska våga? Behöver jag en perfekt matchning för att jag skall släppa in en annan person i mitt liv? Varför är jag så rädd?
En väl genomtänkt analys har gett mig förklaringen till mina senaste kraschade förhållanden beror på att de redan från första början var dödsdömda. Jag visste egentligen redan från start att männen inte var bra för mig. Jag valde ändå att stanna kvar för att jag så gärna vill göra rätt, så gärna vill vara till lags, vill att alla ska tycka om mig. Har försökt att leverera det som alla vill ha, inklusive serva mina män med de upplevelser de önskat. Någonstans på vägen har jag tappat bort mig själv. Missat förmågan att våga känna efter: "Vad vill jag?" Varit så mån om att försöka tolka in hur jag ska vara för att på bästa vis uppfylla omgivningens förväntningar på mig.
Nu övar jag på det motsatta. Det är svårt. Mycket snabbt och enkelt kommer jag tillbaka i mitt gamla beteendemönster där jag gärna vill vara alla till lags.
När jag till slut sätter mina gränser och försöker värna om min egen vilje så tar det såååå mycket på mina krafter. Jag är så ovan. Känns som om någon öppnat min kran och bara tömt ut all energin. Vet inte hur jag skall orka lyfta min rumpa från stolen.
Det sägs att övning ger färdighet. Jag kan lova att även den bästa av alla världens maratonlöpare var helt slut efter sin livs första träningsrunda. Så även jag har all rätt att känna mig trött nu när jag påbörjar min intensiva träning inför att kunna leva ett sannare liv. Jag tänker öva tills jag är helt färdig, färdig att åter möta livet mer på mina egna villkor. Skam den som ger sig!
Så svaret är JA, allt måste vara perfekt. Matchningen super och inga tveksamheter finnas, annars får jag leta vidare. Leta tills jag finner han som är helt perfekt för mig och kan ta mig med på resan upp bland molnen. Jag vet att jag är värd det.
En väl genomtänkt analys har gett mig förklaringen till mina senaste kraschade förhållanden beror på att de redan från första början var dödsdömda. Jag visste egentligen redan från start att männen inte var bra för mig. Jag valde ändå att stanna kvar för att jag så gärna vill göra rätt, så gärna vill vara till lags, vill att alla ska tycka om mig. Har försökt att leverera det som alla vill ha, inklusive serva mina män med de upplevelser de önskat. Någonstans på vägen har jag tappat bort mig själv. Missat förmågan att våga känna efter: "Vad vill jag?" Varit så mån om att försöka tolka in hur jag ska vara för att på bästa vis uppfylla omgivningens förväntningar på mig.
Nu övar jag på det motsatta. Det är svårt. Mycket snabbt och enkelt kommer jag tillbaka i mitt gamla beteendemönster där jag gärna vill vara alla till lags.
När jag till slut sätter mina gränser och försöker värna om min egen vilje så tar det såååå mycket på mina krafter. Jag är så ovan. Känns som om någon öppnat min kran och bara tömt ut all energin. Vet inte hur jag skall orka lyfta min rumpa från stolen.
Det sägs att övning ger färdighet. Jag kan lova att även den bästa av alla världens maratonlöpare var helt slut efter sin livs första träningsrunda. Så även jag har all rätt att känna mig trött nu när jag påbörjar min intensiva träning inför att kunna leva ett sannare liv. Jag tänker öva tills jag är helt färdig, färdig att åter möta livet mer på mina egna villkor. Skam den som ger sig!
Så svaret är JA, allt måste vara perfekt. Matchningen super och inga tveksamheter finnas, annars får jag leta vidare. Leta tills jag finner han som är helt perfekt för mig och kan ta mig med på resan upp bland molnen. Jag vet att jag är värd det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)