Drömmen är fri

Jag drömmer om att få leva ett okomplicerat liv. Ett liv där jag bara kan få vara bland människor som tänker och är som jag. Jag vill inte såra, vill inte vara otillräckligt, vill behandla alla väl och få mina nära och kära att känna att jag bryr mig och har tid för dem. Problemet är ju just det.... tiden är alldeles för knapp. Rädslan att binda band alldeles för stor. Vore så skönt att få leva med lösa boliner. Inga krav, inget ägande, inga förväntningar helt enkelt bara plocka russinen ur kakan. Jag vill ju bara ha det goda. Långa promenader tillsammans, kunna dela mina innersta tankar, samtal mitt i natten, passionerat sex och åtrå så snart man ses, biobesök, teaterbesök, middag på en liten mysig krog, laga mat tillsammans, dricka årgångsvin en torsdag, en långfärds skridskotur, en weekend i alperna....... Så mycket underbart att dela. Vist vill jag ha det alltihopa, men inte kraven. Klarar inte kraven! Orkar inte kraven!

Känner mig ibland så ensam. När jag inte vågar knyta band har jag heller ingen nära att dela med.Känns tomt, men när jag väljer mellan ensamheten och att binda band är ändå ensamheten minst smärtsam. Drömmer om att kunna dela bara det som delas kan. Bara träffas när tiden finns, bara messa när tid och lust finns, bara maila när det finns något viktigt att säga. Inga krav på varandra och ingen önskan om att ha eller få mer. Det är det enda jag kan klara av just nu. Klarar inte äns tanken på att vi börjar så här så får vi se vart det leder. För jag vet inte om jag någonsin kommer att vilja ha en man till 100% i mitt liv igen. Just nu känns det som om jag aldrig kommer att klara av att min tid, tanka, engagemang, kärlek, lust och tillgivenhet skall vara ägd av en man.

Kanske drömmer jag om det omöjliga. Kanske är det så att alla "lösa boliner relationer" till slut leder till att en part vill mer, försöker driva framåt och då såras eller sårar bägge parter. Men drömmern är lika fri som luften jag andas, så jag fortsätter att drömma för just nu har jag inget annat val.