Sådant slöseri med välmående

Har för säkert 1000 gången läst igenom större delar av vår mailkonversation och slås av all omtanke och värme som finns mellan oss. Är helt övertygad om att vi bägge mått bra av varandra. Tror att vi bägge kunnat finna styrka i varandra. Det är ju självklart att livet blir mycket bättre när man kan få bry sig om och bli ombrydd. Att det finns någon som är intresserad av mina innersta tankar, mina löjliga små och stora bekymmer. Någon som gillar att vara med mig och genuint är mån om mitt välmående På samma vis vet jag att mitt sätt att bry mig om, verkligen lyssna och finnas till för dem i min omgivning oftast upplevs som positivt. Jag upplever att jag är bättre på att ge omtanke än att ta emot.

Kan inte låta bli att bli arg över att man måste vara kärlekspar för att kunna ha detta underbara. Det känns som sådant otroligt slöseri med välmående att bara slänga bort denna relation. Varför kan man inte bara plocka ur russinen ur kakan? Varför kan vi inte bara fortsätta njuta av det som är bra? Kan inte en nära vänskap vara värt massor? Måste det vara allt eller inget? Känns så onödigt.