Måste allt vara perfekt?

Måste allt vara perfekt för att jag ska våga? Behöver jag en perfekt matchning för att jag skall släppa in en annan person i mitt liv? Varför är jag så rädd?

En väl genomtänkt analys har gett mig förklaringen till mina senaste kraschade förhållanden beror på att de redan från första början var dödsdömda. Jag visste egentligen redan från start att männen inte var bra för mig. Jag valde ändå att stanna kvar för att jag så gärna vill göra rätt, så gärna vill vara till lags, vill att alla ska tycka om mig. Har försökt att leverera det som alla vill ha, inklusive serva mina män med de upplevelser de önskat. Någonstans på vägen har jag tappat bort mig själv. Missat förmågan att våga känna efter: "Vad vill jag?" Varit så mån om att försöka tolka in hur jag ska vara för att på bästa vis uppfylla omgivningens förväntningar på mig.

Nu övar jag på det motsatta. Det är svårt. Mycket snabbt och enkelt kommer jag tillbaka i mitt gamla beteendemönster där jag gärna vill vara alla till lags.

När jag till slut sätter mina gränser och försöker värna om min egen vilje så tar det såååå mycket på mina krafter. Jag är så ovan. Känns som om någon öppnat min kran och bara tömt ut all energin. Vet inte hur jag skall orka lyfta min rumpa från stolen.

Det sägs att övning ger färdighet. Jag kan lova att även den bästa av alla världens maratonlöpare var helt slut efter sin livs första träningsrunda. Så även jag har all rätt att känna mig trött nu när jag påbörjar min intensiva träning inför att kunna leva ett sannare liv. Jag tänker öva tills jag är helt färdig, färdig att åter möta livet mer på mina egna villkor. Skam den som ger sig!

Så svaret är JA, allt måste vara perfekt. Matchningen super och inga tveksamheter finnas, annars får jag leta vidare. Leta tills jag finner han som är helt perfekt för mig och kan ta mig med på resan upp bland molnen. Jag vet att jag är värd det.