Jobbannons kanske bör läggas ut?

Jaha då var jag tillbaka i bergodalbanan. Upp som en sol och platt ner som en pannkaka. Känner hur han glider bort och som ett brev på posten dyker 53 åringen upp och vill ses igen. 32 åringen fortfarande så sur att man kan göra citronsaft av honom alla dagar i veckan. PUH!

Hur sjutton skall jag kunna få ordning på kärlekslivet? Vad söker jag egentligen? Skulle kanske vara idé att skriva en jobbannons. Skulle kunna låta så här:

ÄLSKARE SÖKES
Då nuvarande anställd på grund av för stort känsloengagemang nu går vidare till annan tjänst kan platsen tillträdas per omgående. Arbetstiden är mycket flexibel och är till största del anlagd till nattetid. Ett fåtal lunch och frukostpass per månad ingår även i denna tjänst. Kvalifikationer som uthållighet, god kondition och fysik efterfrågas. Krav är dock verifikation på färdigheter inom vintersporter, golf samt skepparexamen.

Ja det är ju en älskare som jag även kan tänka mig att umgås med som jag söker. Kanske kan framtiden ge oss ett gemensamt liv, men inte här och nu. Som alltid ska han vara rapp i skallen, snabb i benen, en jäkel i sänghalmen och snygg som bara den.

Frågan är om jag kan sätta ut min annons på platstorget?

Hur ska jag tänka?

Ska på Grönan och se Eric Saade med sonen ikväll. Ska verkligen bli sååå kul. Sonen vaknade med ett stort leende i morse och förväntningarna är stora. Ska ta sällskap av en uppdragsgivare med son i samma ålder. Känns jätte kul att slippa gå själv, men så kommer de tveksamma tankarna. Tror han att jag flirtar med honom nu?

Vi har verkligen haft så bra kontakt. Är ju i samma sits som ensamstående föräldrar på halvtid med både stora och små barn. Lite krångliga ex och ett jobb som kräver massor. Vi har haft många långa cooola samtal och jag har känt att jag funnit en riktigt bra person att prata med. Exet:s ord studsar dock runt i skallen - "Du flirtar med alla. Alla män tror att du vill ha dem när du uppför sig som du gör." Att gå på konsert med två 7 -åringar som förkläde kan väl inte vara fel. Om jag hade varit man hade det ju inte varit något konstigt. Att det alltid ska krångla till sig för att jag är tjej.

Eftersom jag inte är intresserad av könsbyte och definitivt INTE vill ändra min personlighet - jag är ju den jag är - så måste det räcka med att vara tydlig. Tydlig med var jag står och känner. Önskar oss en magisk flirtfri kväll.

Rädslan rider mig som en mara

"Han har en liten söt snopp din son och jag ska ta honom" säger den läskiga mannen samtidigt som han spänner ögonen i mig och går med bestämda steg mot sonen. Jag trodde jag skulle sluta andas för all framtid där jag stod som fastklistrad vid bilen. Tack o lov kom jag snabbt till sans och skrek till sonen att hoppa in i bilen så vi kunde o låsa och känna oss trygga. Polis, polisanmälan, stor och stark som alltid, tryck undan, göm känslor...... Egentligen ville jag bara lägga mig under täcket och storgråta. Krypa upp i en stor varm famn. Någon som viskar i mitt öra att allt kommer att bli bra. Jag skyddar dig. Så himla less på att alltid vara så STARK.

Livet rasar på många håll. Den unga kollegan helt galen och vägrar att prata med mig. Skickar elaka sms och mail med de mest vidriga ord. Försöker slå allt ifrån mig, men det är inte så lätt när man ska jobba ihop. Fanken vi driver företag ihop och dessutom gemensamma projekt. Jag hoppas att det ska lägga sig snart, men betvivlar tyvärr detta. Frågan är hur jag ska lösa problemet. I grund och botten är han ju arg på mig för att jag inte älskar honom. Arg för att jag äntligen slagit mig helt fri och inte kommer att falla ner i halmen med honom igen. Det är ÖVER! Han har varit borta från kontoret hela veckan och det börjar kännas konstigt. Jag har försökt få honom att prata med mig, men han vägrar. Vet verkligen inte hur vi ska komma vidare.

Sonens pappa arg på mig igen. Jag förstår inte varför, men han tycker inte att jag bryr mig om hans situation att han har svårt att sköta sitt jobb när han har William långa tider. Frågan är hur han tror att jag klarar av det. Framförhållning och planering. Ska det vara så himla svårt. Det tråkiga är att han fortfarande måste ta ut sin frustration på mig. Det är 2,5 år sedan vi separerade. Herre gud, kom över det, gå vidare, lös ditt liv.

Ge mig bara lite lugn och ro. Låt det komma in lite äkta kärlek i mitt liv. Okomplicerat och härligt! Give it to me!

Hur lång tid ska det behöva ta egentligen?

Då kom vi till en av dessa tillfällen när vi måste ses. Första skoldagen för 6-åringen. Stor dag, mycket anspänning och vilken total kollaps. Sonen springer fram och in i min famn och hans pappa står bredvid stel som en staty och en min som om han ätit tusen citroner. Svarar knappt på tilltal och är bara allmänt otrevlig. Som vanligt kryper rädslan på. Halsen snörs ihop, magen vänder sig och hjärnan slutar att fungera. Jag försöker verkligen vara snäll, vänlig och trevlig. kopplar på stora charmen och ler varmt. Ingenting hjälper. Tack o lov lämnar han oss på skolgården, så att jag själv kan vara med W i klassrummet.

Jag har verkligen funderat på vad jag ska kunna göra för att underlätta för vår relation. Jag drömmer ju fortfarande om att det ska fungera och att vi för W´s skull skall kunna träffas utan att vilja sätta kniven i varandra. Kanske kan det med tiden bli bättre. Men hur lång tid ska det egentligen behöva ta? Uppenbarligen för kort tid med 2,5 år. PUST!

Skam den som ger sig och jag är en uthållig skit!

Någon håller upp mig i fötterna och skakar mig upponer

Hela jag är ett ända nervknippe. Rädslan rider mig som en mara och hjärtat slår konstiga extraslag. Mycket beror nog på tröttheten, men rädslan bidrar även stort.

"Ska man behöva sjunga utanför ditt fönster för att få komma till?" Frågar han och ler lite snett. Vad svarar man på det? Det räcker om det är på allvar. Jag behöver inte löften om äktenskap eller ett framtida liv tillsammans, men jag vill inte vara en i raden av tjejer som passerar revy i sänghalmen. Då är jag hellre utan! Det konstiga är att jag verkligen vill. Jag vill finnas i hans liv. Vill njuta tillsammans. Vill fortsätta föra härliga diskussioner, promenera tillsammans, äta middagar, sova sked och älska ur all energi ur våra kroppar.

Hur ska jag kunna veta vem han är? Hur ska jag kunna våga lita på att det han säger är sant? Hur ska jag kunna förmå mig själv att bara våga?

Han är så cool

Under promenaden runt Djurgården med syster gjordes planer för en gemensam middag. Nytt recept skulle prövas och vinet låg redan i kylen. Innan jag klivit innan för dörren kom sms:et "vad gör vi ikväll då?" Snabbt messades en inbjudan till middagen och coolt nog tackade han ja.

Kändes så rätt på en gång. Samtalet flöt på som om vi träffats 1000 gånger och känslan av att ha en familjemedlem på middag infann sig snabbt. Kan inte låta bli att tycka att det är härligt märkligt, efter bara fyra möten. Middagen avslutades med ett snabbt glas vin nere på Nobis för att sedan skiljas åt.

Får mer och mer en känsla av att han är ett prinsämne.

En magisk kväll

Av någon konstig anledning var jag nervös inför kvällen. Den där konstiga känslan av att inte duga pockade hela eftermiddagen på min uppmärksamhet. Försökte snällt, men bestämt förpassa den till en mindre central plats i medvetandet och istället ersätta den med: " Jag är den jag är och mycket bra för mig" Funkade så där bra, så var nästan skakig när jag anlände till Lydmar. Pling i väskan och meddelande om förseningen inkom. Jag sjönk ner i den vita sköna skinnfåtöljen och tog ett glas rosé...för att lugna skakningarna. Det fungerade! Så klev han in och magen drog ihop sig samtidigt som hjärtat slog lite snabbare. Han har precis det utseende jag gillar. Manlig, välklädd, brunögd och ett veckert leende.

Figaros Bröllop - en enkelt lättsmält föreställning. Rosa skumpa i pausen och en lugn promenad hemåt. Pricken över i:t ett glas vitt på Diplomat. Så härliga samtal. Jag får hela tiden en känsla av att jag mött min tvillingsjäl. Så mycket som stämmer, så många erfarenheter vi delar....

Kanske kanske kanske har jag funnit min prins. Kanske kanske kanske har han funnit sin prinsessa. Nu jobbar jag på att ta det lugnt, ett litet mysteg i taget, för att kunna njuta varje skiftning, men även undvika katastrofer.

Så många gånger har jag sagt mig själv att han finns där ute någon stans och nu .........Tänker jag låta mig själv våga pröva. För friskt vågat hälften vunnet.

Jag blir så rädd

Jaha, då har jag äntligen träffat han som är precis lika gammal som jag. Han kör båt, åker skidor, har barn, tränar, bor inom tull, är snygg - faktiskt skit snygg, dricker vin, gillar skärgården, han är så mysig att vara tillsammans med att jag aldrig vill att våra möten ska ta slut. Det känns så himla läskigt. Allt stämmer så bra att jag får känslan av att det inte är på riktigt. Kan inte låta bli att slås av tanken att det är ett skämt. Vågar inte släppa på mina känslor, vågar inte lita på att han verkligen finns där, vågar inte nära tanken av att han vill ha mig.......

Hade lunch träff med en ny tjejkompis som har samma erfarenheter av livet som jag. Vi kunde krasst konstatera att vi i våra tidigare liv varit så dåliga på att välja män, men att det kunde bara bli bättre framöver. Rörande överens om att vi framöver skulle ta det lite lugnare och tänks igenom våra val väl. Det jag är allra mest rädd för är att hamna i situationen när jag bestämmer mig för att det är rätt och han kommer till annan slutsats.

Jag måste våga för att vinna, så nu slänger jag mig ut för stupet och hoppas att skärmen bär. Finns det en så finns det flera, så oavsett om detta är min prins eller ej, så har han gett mig hopp om framtiden