Rädslan rider mig som en mara

"Han har en liten söt snopp din son och jag ska ta honom" säger den läskiga mannen samtidigt som han spänner ögonen i mig och går med bestämda steg mot sonen. Jag trodde jag skulle sluta andas för all framtid där jag stod som fastklistrad vid bilen. Tack o lov kom jag snabbt till sans och skrek till sonen att hoppa in i bilen så vi kunde o låsa och känna oss trygga. Polis, polisanmälan, stor och stark som alltid, tryck undan, göm känslor...... Egentligen ville jag bara lägga mig under täcket och storgråta. Krypa upp i en stor varm famn. Någon som viskar i mitt öra att allt kommer att bli bra. Jag skyddar dig. Så himla less på att alltid vara så STARK.

Livet rasar på många håll. Den unga kollegan helt galen och vägrar att prata med mig. Skickar elaka sms och mail med de mest vidriga ord. Försöker slå allt ifrån mig, men det är inte så lätt när man ska jobba ihop. Fanken vi driver företag ihop och dessutom gemensamma projekt. Jag hoppas att det ska lägga sig snart, men betvivlar tyvärr detta. Frågan är hur jag ska lösa problemet. I grund och botten är han ju arg på mig för att jag inte älskar honom. Arg för att jag äntligen slagit mig helt fri och inte kommer att falla ner i halmen med honom igen. Det är ÖVER! Han har varit borta från kontoret hela veckan och det börjar kännas konstigt. Jag har försökt få honom att prata med mig, men han vägrar. Vet verkligen inte hur vi ska komma vidare.

Sonens pappa arg på mig igen. Jag förstår inte varför, men han tycker inte att jag bryr mig om hans situation att han har svårt att sköta sitt jobb när han har William långa tider. Frågan är hur han tror att jag klarar av det. Framförhållning och planering. Ska det vara så himla svårt. Det tråkiga är att han fortfarande måste ta ut sin frustration på mig. Det är 2,5 år sedan vi separerade. Herre gud, kom över det, gå vidare, lös ditt liv.

Ge mig bara lite lugn och ro. Låt det komma in lite äkta kärlek i mitt liv. Okomplicerat och härligt! Give it to me!