Då kom vi till en av dessa tillfällen när vi måste ses. Första skoldagen för 6-åringen. Stor dag, mycket anspänning och vilken total kollaps. Sonen springer fram och in i min famn och hans pappa står bredvid stel som en staty och en min som om han ätit tusen citroner. Svarar knappt på tilltal och är bara allmänt otrevlig. Som vanligt kryper rädslan på. Halsen snörs ihop, magen vänder sig och hjärnan slutar att fungera. Jag försöker verkligen vara snäll, vänlig och trevlig. kopplar på stora charmen och ler varmt. Ingenting hjälper. Tack o lov lämnar han oss på skolgården, så att jag själv kan vara med W i klassrummet.
Jag har verkligen funderat på vad jag ska kunna göra för att underlätta för vår relation. Jag drömmer ju fortfarande om att det ska fungera och att vi för W´s skull skall kunna träffas utan att vilja sätta kniven i varandra. Kanske kan det med tiden bli bättre. Men hur lång tid ska det egentligen behöva ta? Uppenbarligen för kort tid med 2,5 år. PUST!
Skam den som ger sig och jag är en uthållig skit!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar