Hela jag är ett ända nervknippe. Rädslan rider mig som en mara och hjärtat slår konstiga extraslag. Mycket beror nog på tröttheten, men rädslan bidrar även stort.
"Ska man behöva sjunga utanför ditt fönster för att få komma till?" Frågar han och ler lite snett. Vad svarar man på det? Det räcker om det är på allvar. Jag behöver inte löften om äktenskap eller ett framtida liv tillsammans, men jag vill inte vara en i raden av tjejer som passerar revy i sänghalmen. Då är jag hellre utan! Det konstiga är att jag verkligen vill. Jag vill finnas i hans liv. Vill njuta tillsammans. Vill fortsätta föra härliga diskussioner, promenera tillsammans, äta middagar, sova sked och älska ur all energi ur våra kroppar.
Hur ska jag kunna veta vem han är? Hur ska jag kunna våga lita på att det han säger är sant? Hur ska jag kunna förmå mig själv att bara våga?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar