Vem ljuger jag för

Har ju som oftast inställningen att det jag mår bäst av att lära mig att gilla situationen som den är. Har därför under en lång period intalat mig själv att jag har det så bra och att det enda som saknas är en härlig man att dela upplevelser med. Det är ju inte sant. Det är ju inte det jag vill. Jag vill ju ha en familj. En familj att samla kring middagsbordet varje kväll. En familj att skämma bort. Många barn i TV soffan när vi har fredagsmys en hel skock ungar som grillar korv o marshsmellows i öppna spisen. Den där drömmen av att ha många barn och kanske jobba mindre finns ju där. Min ursprungsplan - stor familj, stor villa, syltkokandes mamma - den finns ju där fortfarande. Har ju inte kunnat förverkliga den eftersom ödet inte riktigt gått min väg.

Nu sitter jag här med ett helt underbart liv, men bara det liv som jag lärt mig gilla för att jag måste inte för att det varit mitt förstahands val. Frågan är om det fortfarande finns tid för förändring.

Så OK, tar första steget mot att vara mer sanningsenlig mot mig själv. Jag vill jätte gärna ha en stor familj med massor av barn att skämma bort och ha mysiga stunder med. Jag har inget behov av Stureplan, men behöver verkligen en bra man med många barn som jag tillsammans kan skapa en härlig framtid med.

Så problemet kvarstår - bra man saknas. Men jag har i alla fall slutat ljuga för mig själv.

Så orättvist

Brukar säga till barnen att ed inte skall döma någon innan de gått en mil i den andres mockasiner. Nu sitter jag här totalsågad utan en enda möjlighet att försvara mig. Tror ju inte på att hänga ut sitt liv offentligt. Tror inte att jag har någonting att vinna på att berätta. Vad har omvärlden för glädje av att veta att han slog mig en gång för mycket, att min mamma precis gått bort i en vidrig sjukdom som ryckte henne ifrån oss på bara några månader, att jag inte fick vara med under säljprocessen och att jag inte äns fick komma hem till huset.

Vad skulle vi vinna på att jag berättade att x:et lurat mig på pengar, tvingat mig att betala för alla kostnader för huset trots att jag inte kunde bo där och konstant hotat mig. Vad skulle jag vinna på att berätta att jag fortfarande snart 3 år senare är rädd varje gång jag ser honom och att jag konstant har en oro i kroppen för vad han ska ta sig till härnäst. Försöker dagligen förhålla mig till situationen genom att på bästa vis undvika både att tänka på honom och att träffa honom.

Det är så mycket som jag ångrar, men för att undvika bitterheten kan jag inte låta ångern ta för stor plats i mitt liv. Det föder inget gott.

Jag ångrar att jag överhuvudtaget tackade ja första gången han bjöd ut mig. Jag ångrar bittert att jag lät honom ta över och förpesta mitt liv under så många år. Samtidigt har han gett mig en underbar son som jag inte skulle vilja byta bort för allt smör i Småland.

Jag ångrar att jag inte stod på mig mer under försäljningen av huset, men just då var det så mycket viktigare att stryka honom medhårs för att få till ett bra avtal för W. W´s välmående var så mycket viktigare än alla försäljningar i hela världen, så jag hade inte kunnat göra annorlunda.

Är det inte precis det som det innebär att vara mamma? Att helt enkelt sätta sina barn i första rummet och sig själv långt där efter.

Så vist är det orättvist att jag blir uthängd på detta vis, men om jag fick leva om hela situationen skulle jag antagligen agera på precis samma vis för barnen är så mycket viktigare än allt annat. Inget jobb, inga pengar, inget personligtrykte eller annat kan någonsin bli viktigare än mina barns välmående.

Så jag bär orättvisan med stolt huvud. Jag vet att jag inte kunde agera annorlunda och bitter det tänker jag helt enkelt INTE bli.

Är det möjligt att älska lagom?

Kan inte låta bli att dra paralleller mellan det nya och det gamla. Känns som kommentarer och situationer upprepas men med ombytta roller. Nu är det jag som känner mig för pressad och uppäten för att släppa på mina känslor. Nu är det jag som håller emot och ber om utrymme. Köper egentligen alla argument - "Om du verkligen vill går det att skapa tidsutrymme" Skulle kunnat varit jag som sa detta för en månad sedan. Jag undviker att höra av mig av rädsla att han skall komma för nära och börja kräva min tid och omtanke.

Frågan är om det beror på rädsla eller om intresset helt enkelt är för svagt. Får en varm känsla i magen varje gång jag ser honom. En känsla av att vilja kramas - mjukt och lugnt. Har dock inte den där pirrande känslan i magen av att jag skulle vilja träffas hela tiden, så antagligen inte tillräckligt bra.

Hur gör man då för att få balans. Är det en omöjlighet eller handlar det bara om att jag ännu inte träffat rätt. Inte lyckats träffa HAN som jag blir alldeles svag av att se på, han som får min värld att gunga och allt annat tappa betydelse bara jag får vara i hans armar. Om han då är helt rätt känner han samma sak för mig.

Så jag tror att det är möjligt att älska lagom - om man träffar den rätta. It´s got to be perfect.

Jag kan säga nej

Fulla av förväntan åkte vi iväg på den veckolånga kursen. Vi skulle lära oss att komma i bättre kontakt med vårt inre. Öva på att leva här och nu. Låta hjärtat styra mer och låta hjärnan få lägre prioritet i våra beslut och vår vardag. Det var så spännande och vi såg bägge fram emot att verkligen utvecklas.

Väl framme kom tveksamheten på en gång. Kändes inte så fräscht och vid välkomstmötet började förmaningarna. "Vi ser att ni lämnar in mobil, bilnycklar och cigaretter direkt i morgon bitti." HJÄLP, vart hade vi kommit. Övningarna började och mycket kändes bra. Stort fokus dock på att lära sig att säga NEJ och att kanalisera ut sin ilska. Kändes onaturligt eftersom jag både kan visa ilska och säga nej i min vardag. Sen kom övningen där vi i grupp skall sitta på huk och framkalla kräkning på ett papper för att lära oss att göra oss av med dåliga känslor. Där går min gräns - jag varken vill eller kan sitta bland en massa människor och försöka kräkas på golvet. Det bara går inte. Hela kroppen skriker - "Gå här ifrån. Lämna detta rum NU." Så vi packade ihop våra saker och åkte hem.

Kan inte låta bli att slås av tanken att det finns människor som mår så dåligt att de är beredda att utsätta sig för vad som helst för att må bättre. De accepterar utan att blinka att tillsammans med andra kräkas i grupp. Om det finns personer som utan motstånd kan utsätta sig för detta, så finns det så klart personer som VERKLIGEN behöver öva på att säga nej. Öva på att stå upp för sig själva. Lära sig att sätta gränser för vad som är OK.

Jag kan säga nej. Jag vet var jag har mina gränser. Jag behöver inte slänga kuddar i golvet och skrika nej. Jag behöver inte kräkas upp mina dåliga känslor. Jag gråter ut min sorg. Jag skriker ut min frustration och framför allt jag försöker prata med de personer som inte behandlar mig mig respekt. Kanske får jag omvärdera det här med SPA, för det kanske är mycket mer min grej. Åka iväg, njuta, i vacker och avslappnande miljö.

Ut med suspekta kurser i personlig utveckling och in med mer SPA i mitt liv.

Hur jag än gör blir det fel

6-åringens pappa är på nytt på krigsstigen. Vad jag än gör, vad jag än säger så kommer bara elakheter och otrevliga ord tillbaka. Han skriker att jag ska samarbeta - han menar gör som jag säger. Han skriker det är ditt fel att William inte sover på nätterna - han menar jag är totalt frustrerad och det kan inte vara fel på mig alltså måste det vara fel på mamman.

Jag kan inte hjälpa, men jag kan inte se sambandet. Hur kan jag vara den felande personen när det är han som har problem?

Jag vill så gärna att det skall fungera mellan oss. Önskar innerligt att vi skulle kunna hålla en vettig dialog och ett bra samarbete för Williams skull. Det märkliga är att så snart vi får lite lite kontakt så börjar han med sina terror fasoner. Så fort saker inte blir precis som han tänkt sig, så far han ut mot mig. Elakheterna och anklagelserna haglar och resulterar i att jag mår dåligt. Jag känner ju till fenomenet och borde därför inte låta honom ha kontakt med mig. Det blir bara galet. Om han sköter sina veckor och jag mina utan kontakt, så blir det allra allra enklast och vi kan undvika dessa konflikter som bara leder till ondo och suger energi ur kroppen.

Jag fortsäter drömma om att han skall mogna och kunna hålla en kontakt som innehåller ömsesidig respekt. Kanske är det en utopi, så tills vidare ingen kontakt för det blir bara problem. Jag har ju bestämt mig för att välja glädje. Så nu städar jag ut honom ur mitt liv för 100:a gången och hoppas att han håller sig borta tills han klarar av att hålla en vettig relation.