Är det möjligt att älska lagom?

Kan inte låta bli att dra paralleller mellan det nya och det gamla. Känns som kommentarer och situationer upprepas men med ombytta roller. Nu är det jag som känner mig för pressad och uppäten för att släppa på mina känslor. Nu är det jag som håller emot och ber om utrymme. Köper egentligen alla argument - "Om du verkligen vill går det att skapa tidsutrymme" Skulle kunnat varit jag som sa detta för en månad sedan. Jag undviker att höra av mig av rädsla att han skall komma för nära och börja kräva min tid och omtanke.

Frågan är om det beror på rädsla eller om intresset helt enkelt är för svagt. Får en varm känsla i magen varje gång jag ser honom. En känsla av att vilja kramas - mjukt och lugnt. Har dock inte den där pirrande känslan i magen av att jag skulle vilja träffas hela tiden, så antagligen inte tillräckligt bra.

Hur gör man då för att få balans. Är det en omöjlighet eller handlar det bara om att jag ännu inte träffat rätt. Inte lyckats träffa HAN som jag blir alldeles svag av att se på, han som får min värld att gunga och allt annat tappa betydelse bara jag får vara i hans armar. Om han då är helt rätt känner han samma sak för mig.

Så jag tror att det är möjligt att älska lagom - om man träffar den rätta. It´s got to be perfect.