Så orättvist

Brukar säga till barnen att ed inte skall döma någon innan de gått en mil i den andres mockasiner. Nu sitter jag här totalsågad utan en enda möjlighet att försvara mig. Tror ju inte på att hänga ut sitt liv offentligt. Tror inte att jag har någonting att vinna på att berätta. Vad har omvärlden för glädje av att veta att han slog mig en gång för mycket, att min mamma precis gått bort i en vidrig sjukdom som ryckte henne ifrån oss på bara några månader, att jag inte fick vara med under säljprocessen och att jag inte äns fick komma hem till huset.

Vad skulle vi vinna på att jag berättade att x:et lurat mig på pengar, tvingat mig att betala för alla kostnader för huset trots att jag inte kunde bo där och konstant hotat mig. Vad skulle jag vinna på att berätta att jag fortfarande snart 3 år senare är rädd varje gång jag ser honom och att jag konstant har en oro i kroppen för vad han ska ta sig till härnäst. Försöker dagligen förhålla mig till situationen genom att på bästa vis undvika både att tänka på honom och att träffa honom.

Det är så mycket som jag ångrar, men för att undvika bitterheten kan jag inte låta ångern ta för stor plats i mitt liv. Det föder inget gott.

Jag ångrar att jag överhuvudtaget tackade ja första gången han bjöd ut mig. Jag ångrar bittert att jag lät honom ta över och förpesta mitt liv under så många år. Samtidigt har han gett mig en underbar son som jag inte skulle vilja byta bort för allt smör i Småland.

Jag ångrar att jag inte stod på mig mer under försäljningen av huset, men just då var det så mycket viktigare att stryka honom medhårs för att få till ett bra avtal för W. W´s välmående var så mycket viktigare än alla försäljningar i hela världen, så jag hade inte kunnat göra annorlunda.

Är det inte precis det som det innebär att vara mamma? Att helt enkelt sätta sina barn i första rummet och sig själv långt där efter.

Så vist är det orättvist att jag blir uthängd på detta vis, men om jag fick leva om hela situationen skulle jag antagligen agera på precis samma vis för barnen är så mycket viktigare än allt annat. Inget jobb, inga pengar, inget personligtrykte eller annat kan någonsin bli viktigare än mina barns välmående.

Så jag bär orättvisan med stolt huvud. Jag vet att jag inte kunde agera annorlunda och bitter det tänker jag helt enkelt INTE bli.