Hur jag än gör blir det fel

6-åringens pappa är på nytt på krigsstigen. Vad jag än gör, vad jag än säger så kommer bara elakheter och otrevliga ord tillbaka. Han skriker att jag ska samarbeta - han menar gör som jag säger. Han skriker det är ditt fel att William inte sover på nätterna - han menar jag är totalt frustrerad och det kan inte vara fel på mig alltså måste det vara fel på mamman.

Jag kan inte hjälpa, men jag kan inte se sambandet. Hur kan jag vara den felande personen när det är han som har problem?

Jag vill så gärna att det skall fungera mellan oss. Önskar innerligt att vi skulle kunna hålla en vettig dialog och ett bra samarbete för Williams skull. Det märkliga är att så snart vi får lite lite kontakt så börjar han med sina terror fasoner. Så fort saker inte blir precis som han tänkt sig, så far han ut mot mig. Elakheterna och anklagelserna haglar och resulterar i att jag mår dåligt. Jag känner ju till fenomenet och borde därför inte låta honom ha kontakt med mig. Det blir bara galet. Om han sköter sina veckor och jag mina utan kontakt, så blir det allra allra enklast och vi kan undvika dessa konflikter som bara leder till ondo och suger energi ur kroppen.

Jag fortsäter drömma om att han skall mogna och kunna hålla en kontakt som innehåller ömsesidig respekt. Kanske är det en utopi, så tills vidare ingen kontakt för det blir bara problem. Jag har ju bestämt mig för att välja glädje. Så nu städar jag ut honom ur mitt liv för 100:a gången och hoppas att han håller sig borta tills han klarar av att hålla en vettig relation.