Mitt humör som vädret utanför mitt fönster

Regnet fullkomligen öser ner och himlen är så där trist total grå. Det hänger några enstaka ensamma löv kvar på träden och buskarna, men de flesta ligger i geggiga högar på marken. Inte äns lövhögarna är vackra när allt runt omkring är grått och trist. Mitt sinne är ungefär som vädret, grått och trist. Har varit en påfrestande vecka och det känns i hela kroppen. Att ha någon annans tonåring inneboende är allt annat än lätt. När tonåringen dessutom är en trulig småsur 19-åring, så är det nästan bäddat för katastrof. Det provocerar mig sååååå mycket att en ung tjej som får allt serverat ändå måste gnälla. Familjen har fixat henne den bästa av praktikplatser, hon har fri bil och bensin under sin vistelse och hon bor hemma hos mig med full service. Lite tacksamhet kanske inte skulle vara för mycket begärt. Istället kommer det smågnäll dagligen: "Jag längtar hem, jag saknar min hund"

När jag trött och slut efter att ha jobbat en hel dag kommer hem är den första fråga som möter mig: "När blir det middag. Jag är så hungrig?" Hennes saker är spridda över hela mitt hem, de förbaskade spånen från stallet dyker upp överallt i alla möbler och blöta handdukar slängs över möblerna. Känns som hennes långa tentakler sprider ut sig som en bläckfisk med överdrivet långa tentakler.

Hur kan jag bli så provocerad och irriterad på ett barn? Varför kan jag inte bara ta det med en klackspark och istället njuta av hennes sällskap? Negativ energi påverkar mig tydligen mycket mer än jag vad jag velat erkänna. Det där småsura, sega, utan energi och med en min att ingenting duger gör mig helt galen. Jag vill ju kunna se allt inbäddat i ett positivt sken. Det blir så mycket svårare med någon som hela tiden drar ner energin.

Kanske är det så att livet ger mig en riktigt stor utmaning just nu. Kanske ödet vill att jag ska öva på att kunna se även den jobbigaste av situationer som något bra. OK, jag antar utmaningen. Nu har jag en vecka på mig att öva extra på att inte påverkas av andra personers negativa energi. Skam den som ger sig!

De äter upp mig

Sju i morse ringer tonåringens far och berättar att han sitter i taxi på väg till flygplatsen för en veckas semester. Med andra ord lämpar han över hela ansvaret för att sonens IG-varningar skall suddas ut på mig.
Resebyrån mailar och ber om passuppgifter på hela familjen som skall resa iväg över jul/nyår, så nu måste jag samla in detta från alla medresenärer.
Att femåringen fortfarande har Argentinsk tid i sin kropp efter resan dit med sin pappa blir plötsligt min uppgift att ställa tillbaka. Han vaknar vid midnatt och vill ha middag.
Styrelsen lämpar hela nya organisationen i mitt knä och säger bara: Lös detta!
Jag har broderns dotter boende hos mig i tre veckor och brodern lägger inte två fingrar i kors för att få henne att må bra. Det ligger tydligen på mitt ansvar. Att dessutom serva henne med mat o tvätt är tydligen även det min lott.

Jag får en stark känsla av att de tillsammans äter upp mig. Att alla uppgifter bara hopar sig och att jag inte räcker till. Jag måste bli bättre på att delegera. Jag måste öva mig på att säga nej och framför allt måste jag organisera mig på mest effektiva vis. Om jag bara planerar väl, så kommer allt att bli bra. Nu tar jag första viktiga steget och delar med mig av mina kommande arbetsuppgifter. Det är ett mycket klokt beslut och det kommer att göra mig gott framöver.

För varje uppgift jag kan delegera och för varje ny gräns jag klarar av att sätta kommer jag att smaka sämre och tillslut kommer ingen vilja äta mig mer.

0 Bröllop och 3 Begravningar

Då har jag varit på min tredje begravning på mindre än ett år. Så vackert, stämningsfullt och familjärt. En tur genom skärgården som dagen till ära var grå o karg, men så innerligt vacker. Familjen i sorg, barnens underbara sätt att söka tröst o styrka i varandra, änkan som nästan svimmade, prästens kloka ord och solistens rysningsframkallande vackra röst. De kloka och humoristiska talen under lunchen. Rösternas ljudnivå som successivt ökade tillsammans med skratten som mer och mer frekvent överröstade alla andra ljud.

Får nästan en känsla av att döden är en alldeles för närvarande gäst bland mina nära och kära. Är det helt enkelt så att jag uppnått den tråkiga åldern då generationen över har blivit så gamla och sköra att deras liv blir allt skörare? Eller är vi just nu bara inne i en period så olyckorna hopar sig likt fyndarna på NK´s mellandagsrea?

Oavsett anledningen kan jag känna att det räcker nu. Jag behöver mer glädje och bröllop i mitt liv och färre begravningar. Behöver få skratta och känna innerlig glädje. Sådan där härlig känsla som börjar i magen och sedan sprider sig i hela kroppen och efterlämnar en känsla av att vara inbäddad i ett dunbolster. Orkar inte mer motgång, inge mera svarta hål att trilla ner i, inge mer mörkgråa dagar med sorgen som tunga stenar på axlarna. Vill inte ha mer elände bara lycka!

Ser fram emot ljusare tider med fler bröllop och färre begravningar!

Varför ska man inte sova tillsammans?

Läser i Aftonbladet att det blir allt vanligare att bo ihop med separata sovrum. Kan inte låta bli att tänka att det är den omvända världen. Att somna tillsammans nära nära är ett av de bästa tillfällen att verkligen skapa närhet. Att vakna med den man älskar och det första man ser är sin kärlek så avslappnad och harmonisk som man bara är då man sover. Hur kan man vilja undvara detta. Att dela hem, räkningar, städning, tvättning, handling...... ja det är ju mycket mindre viktigt och kan skapa betydligt fler konflikter. Jag får en känsla av att mänskligheten är på väg åt helt fel håll. Att kärleken och närheten får ett allt mindre utrymme i våra liv. Flera av paren nämnde att deras sexliv fått en extra krydda när de sovrumsmässigt flyttat isär, men hur kan sexet vara viktigare än närheten?

Jag vill ha närhet. Jag vill sova på min älskades arm eller sked med hans armar om mig hela natten. Få närheten och tryggheten i att vara totalt älskad. Att dela hemmets trivialiteter som städning och strykning känns helt oviktigt.

Som vanligt går jag mot strömmen. Som vanligt vill jag skapa mig det bästa av bästa och jag tror ju på kärleken som den bästa kraften att skapa harmoni och balans. Närheten, hud mot hud, det är kraft. Så sov tillsammans, njut av varandra och somna aldrig osams, så kommer kärlekskraften bringa dig ny energi och ta er till oanade höjder.

Vågade nästan inte se honom i ögonen

Tog mod till mig och åkte på besök till Thorax. Jag som efter mina egna operationer och ännu mer efter mammas bortgång verkligen avskyr sjukhus. Jag blir kallsvettig när jag kommer in i entrén och känner den där speciella lukten som bara finns inom vården. Alla personal som småspringer i korridorerna gör mig nervös. Känns som det är på liv o död hela tiden.

Med fruktkorgen som sköld stolpade jag in på avdelningen. Hjärtat dunkade i bröstet och nervositeten susade lite i öronen. Hur skulle detta kännas? Hur skulle jag bli emottagen? Hur dålig skulle han vara? Han var super pigg och såg oförskämt bra ut med tanke på vad han gått igenom. Jag fick 1 000 fjärilar i magen och ville aldrig åka därifrån. Kan inte riktigt förklara varför, men det känns som att komma hem. Så där tryggt, mysigt, hemtrevligt.... ja helt enkelt där man vill stanna. Vi hade en trevlig pratstund och jag blev försäkrad om att han mådde bra, men jag minns inte ett ord av vad som sades. Jag hörde bara mitt hjärta slå och kämpade emot känslan av att vilja slänga mig över honom.

Jag undvek hans ögon, de är de bästa, jag skulle kunna drunkna i dem gång på gång. När jag ser honom i ögonen försvinner tid och rum. Det är en härligt läskig känsla.

X-et har inte äns landat i Sverige o Helvetet börjar

Från Spanien kommer ett SMS : Jag har en liten kille här som saknar sin mamma. De är på väg hem från Argentina och mellanlandar i Spanien. Då kommer antagligen verkligheten i kapp och x-et förstår att han måste jobba när han kommer hem. Hör honom i bakgrunden säga: "Tala om för mamma hur mycket du saknar henne." Han är verkligen ett svin! Allt för att hela tiden klara sitt eget skinn. Manipulerar alla för att verkligheten ska passa honom. Gud, hur farao har jag någonsin kunnat delat hem med denna vidriga person? Hur kan han använda vår älskade son som slagpåse. Hur kan han sätta plutten i en sådan situation?

Han försöker spela på min kärlek till William för att få egna fördelar. Han offrar vår älskade son för att själv få det bättre. Hur kan man bli en sådan konstig person? Det värsta är att jag blir så himla arg. Ilskan bara bubblar inombords, så det känns som jag skall sprängas. Borde inte ha någon kontakt överhuvudtaget. För varje gång slutar i katastrof. Varje gång avslutas med att jag blir så hiiiiiiiimla arg. Känner mig så totalt utnyttjad. All gammal skit väller upp och jag hatar.... å viste inte att det fanns så mycket hat i min kropp.

Hur fel kan man ha?

Det sista jag tänker på innan jag somnar är hans vackra ögon. Den första bild som möter mig när jag vaknar är hans leende. Hela morgonpromenadens tankar ägnar jag åt att önska att han har det bra. Att han slipper ha ont, att han blir helt frisk snart. När jag kommer in på mitt rum är blommorna det första jag ser. Han påverkar mig så himla mycket hela tiden. Hur kunde det bli så här?

Bland dödsannonserna i morse stod följande text: Att Älska är att beundra med hjärtat. Att beundra är att älska med hjärnan. Kändes som texten var skriven direkt till mig. Som en varningssignal att jag måste lära mig att älska, inte bara beundra. Började fundera på om jag någonsin älskat och kom till insikten att det var mycket länge sedan. Att jag antagligen för att skydda mig själv valt att beundra istället för att älska. Det konstigaste av allt är att det är nog kärleken jag söker, men rädslan gör att jag förväxlar kärlek med beundran. Vem vill beundra och beundras när kärleken är så mycket underbarare? Hur kan jag förneka mig själv det bästa av bästa att älska och älskas? Hur kan jag låta rädslan stå i vägen för det jag egentligen söker? Det finns inga svar just nu. Jag hoppas att de växer fram med tiden och att jag tillslut vågar lita på att livet kan och får vara helt fantastiskt. Jag tror att jag är värd det.

Just nu ställer jag mig bara frågan: Hur fel kan man ha?

De vackraste av blommor

När jag sitter och läser den kära mailkonversationen kommer vår receptionist in med ett fång av de vackraste av blommor i famnen och säger: "Någon måste tycka väldigt mycket om dig".
Rädslan knyter tag i mig när jag ser kuvertet. Är han arg? Vill han aldrig mer se mig? Mina känslor förvånar mig stort. Jag hade ju bestämt mig för att backa. Bestämt mig för att åldersskillnaden var alldeles för stor. Här sitter jag nu och det känns som någon håller mig i fötterna upp och ner och skakar mig hårt. Jag är fanken inte klok!

Kan inte hålla känslorna i schack. Kan inte få händerna att sluta skaka. Hur kunde han veta att vita blommor är min favorit? Hur kunde han veta att blommor till kontoret är det bästa jag vet? Eller är det helt enkelt så att han bara passar mig så som handen i handsken? Är han trots skillnaden i ålder min prins på den vita springaren? Har jag nu sumpat det bästa som kunde hända mig? Har jag tappat bort den man som kanske skulle kunna bli min lyckas smed? Bara tiden kan avgöra. Rädslan för att ha bränt alla broar rider mig som en mara. Hur sjutton kunde jag vara så klantig? Varför är jag så rädd för det goda?

Det finns inga svar än. Jag får ytterligare en gång i livet öva mig på att vänta. Jag är så förbaskat dålig på att vänta att det är en färdighet som verkligen behöver övas på.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Önskar innerligt att jag har något att vänta på!