Då har jag varit på min tredje begravning på mindre än ett år. Så vackert, stämningsfullt och familjärt. En tur genom skärgården som dagen till ära var grå o karg, men så innerligt vacker. Familjen i sorg, barnens underbara sätt att söka tröst o styrka i varandra, änkan som nästan svimmade, prästens kloka ord och solistens rysningsframkallande vackra röst. De kloka och humoristiska talen under lunchen. Rösternas ljudnivå som successivt ökade tillsammans med skratten som mer och mer frekvent överröstade alla andra ljud.
Får nästan en känsla av att döden är en alldeles för närvarande gäst bland mina nära och kära. Är det helt enkelt så att jag uppnått den tråkiga åldern då generationen över har blivit så gamla och sköra att deras liv blir allt skörare? Eller är vi just nu bara inne i en period så olyckorna hopar sig likt fyndarna på NK´s mellandagsrea?
Oavsett anledningen kan jag känna att det räcker nu. Jag behöver mer glädje och bröllop i mitt liv och färre begravningar. Behöver få skratta och känna innerlig glädje. Sådan där härlig känsla som börjar i magen och sedan sprider sig i hela kroppen och efterlämnar en känsla av att vara inbäddad i ett dunbolster. Orkar inte mer motgång, inge mera svarta hål att trilla ner i, inge mer mörkgråa dagar med sorgen som tunga stenar på axlarna. Vill inte ha mer elände bara lycka!
Ser fram emot ljusare tider med fler bröllop och färre begravningar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar