Tog mod till mig och åkte på besök till Thorax. Jag som efter mina egna operationer och ännu mer efter mammas bortgång verkligen avskyr sjukhus. Jag blir kallsvettig när jag kommer in i entrén och känner den där speciella lukten som bara finns inom vården. Alla personal som småspringer i korridorerna gör mig nervös. Känns som det är på liv o död hela tiden.
Med fruktkorgen som sköld stolpade jag in på avdelningen. Hjärtat dunkade i bröstet och nervositeten susade lite i öronen. Hur skulle detta kännas? Hur skulle jag bli emottagen? Hur dålig skulle han vara? Han var super pigg och såg oförskämt bra ut med tanke på vad han gått igenom. Jag fick 1 000 fjärilar i magen och ville aldrig åka därifrån. Kan inte riktigt förklara varför, men det känns som att komma hem. Så där tryggt, mysigt, hemtrevligt.... ja helt enkelt där man vill stanna. Vi hade en trevlig pratstund och jag blev försäkrad om att han mådde bra, men jag minns inte ett ord av vad som sades. Jag hörde bara mitt hjärta slå och kämpade emot känslan av att vilja slänga mig över honom.
Jag undvek hans ögon, de är de bästa, jag skulle kunna drunkna i dem gång på gång. När jag ser honom i ögonen försvinner tid och rum. Det är en härligt läskig känsla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar