Hur fel kan man ha?

Det sista jag tänker på innan jag somnar är hans vackra ögon. Den första bild som möter mig när jag vaknar är hans leende. Hela morgonpromenadens tankar ägnar jag åt att önska att han har det bra. Att han slipper ha ont, att han blir helt frisk snart. När jag kommer in på mitt rum är blommorna det första jag ser. Han påverkar mig så himla mycket hela tiden. Hur kunde det bli så här?

Bland dödsannonserna i morse stod följande text: Att Älska är att beundra med hjärtat. Att beundra är att älska med hjärnan. Kändes som texten var skriven direkt till mig. Som en varningssignal att jag måste lära mig att älska, inte bara beundra. Började fundera på om jag någonsin älskat och kom till insikten att det var mycket länge sedan. Att jag antagligen för att skydda mig själv valt att beundra istället för att älska. Det konstigaste av allt är att det är nog kärleken jag söker, men rädslan gör att jag förväxlar kärlek med beundran. Vem vill beundra och beundras när kärleken är så mycket underbarare? Hur kan jag förneka mig själv det bästa av bästa att älska och älskas? Hur kan jag låta rädslan stå i vägen för det jag egentligen söker? Det finns inga svar just nu. Jag hoppas att de växer fram med tiden och att jag tillslut vågar lita på att livet kan och får vara helt fantastiskt. Jag tror att jag är värd det.

Just nu ställer jag mig bara frågan: Hur fel kan man ha?