De vackraste av blommor

När jag sitter och läser den kära mailkonversationen kommer vår receptionist in med ett fång av de vackraste av blommor i famnen och säger: "Någon måste tycka väldigt mycket om dig".
Rädslan knyter tag i mig när jag ser kuvertet. Är han arg? Vill han aldrig mer se mig? Mina känslor förvånar mig stort. Jag hade ju bestämt mig för att backa. Bestämt mig för att åldersskillnaden var alldeles för stor. Här sitter jag nu och det känns som någon håller mig i fötterna upp och ner och skakar mig hårt. Jag är fanken inte klok!

Kan inte hålla känslorna i schack. Kan inte få händerna att sluta skaka. Hur kunde han veta att vita blommor är min favorit? Hur kunde han veta att blommor till kontoret är det bästa jag vet? Eller är det helt enkelt så att han bara passar mig så som handen i handsken? Är han trots skillnaden i ålder min prins på den vita springaren? Har jag nu sumpat det bästa som kunde hända mig? Har jag tappat bort den man som kanske skulle kunna bli min lyckas smed? Bara tiden kan avgöra. Rädslan för att ha bränt alla broar rider mig som en mara. Hur sjutton kunde jag vara så klantig? Varför är jag så rädd för det goda?

Det finns inga svar än. Jag får ytterligare en gång i livet öva mig på att vänta. Jag är så förbaskat dålig på att vänta att det är en färdighet som verkligen behöver övas på.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Önskar innerligt att jag har något att vänta på!