De äter upp mig

Sju i morse ringer tonåringens far och berättar att han sitter i taxi på väg till flygplatsen för en veckas semester. Med andra ord lämpar han över hela ansvaret för att sonens IG-varningar skall suddas ut på mig.
Resebyrån mailar och ber om passuppgifter på hela familjen som skall resa iväg över jul/nyår, så nu måste jag samla in detta från alla medresenärer.
Att femåringen fortfarande har Argentinsk tid i sin kropp efter resan dit med sin pappa blir plötsligt min uppgift att ställa tillbaka. Han vaknar vid midnatt och vill ha middag.
Styrelsen lämpar hela nya organisationen i mitt knä och säger bara: Lös detta!
Jag har broderns dotter boende hos mig i tre veckor och brodern lägger inte två fingrar i kors för att få henne att må bra. Det ligger tydligen på mitt ansvar. Att dessutom serva henne med mat o tvätt är tydligen även det min lott.

Jag får en stark känsla av att de tillsammans äter upp mig. Att alla uppgifter bara hopar sig och att jag inte räcker till. Jag måste bli bättre på att delegera. Jag måste öva mig på att säga nej och framför allt måste jag organisera mig på mest effektiva vis. Om jag bara planerar väl, så kommer allt att bli bra. Nu tar jag första viktiga steget och delar med mig av mina kommande arbetsuppgifter. Det är ett mycket klokt beslut och det kommer att göra mig gott framöver.

För varje uppgift jag kan delegera och för varje ny gräns jag klarar av att sätta kommer jag att smaka sämre och tillslut kommer ingen vilja äta mig mer.