Regnet fullkomligen öser ner och himlen är så där trist total grå. Det hänger några enstaka ensamma löv kvar på träden och buskarna, men de flesta ligger i geggiga högar på marken. Inte äns lövhögarna är vackra när allt runt omkring är grått och trist. Mitt sinne är ungefär som vädret, grått och trist. Har varit en påfrestande vecka och det känns i hela kroppen. Att ha någon annans tonåring inneboende är allt annat än lätt. När tonåringen dessutom är en trulig småsur 19-åring, så är det nästan bäddat för katastrof. Det provocerar mig sååååå mycket att en ung tjej som får allt serverat ändå måste gnälla. Familjen har fixat henne den bästa av praktikplatser, hon har fri bil och bensin under sin vistelse och hon bor hemma hos mig med full service. Lite tacksamhet kanske inte skulle vara för mycket begärt. Istället kommer det smågnäll dagligen: "Jag längtar hem, jag saknar min hund"
När jag trött och slut efter att ha jobbat en hel dag kommer hem är den första fråga som möter mig: "När blir det middag. Jag är så hungrig?" Hennes saker är spridda över hela mitt hem, de förbaskade spånen från stallet dyker upp överallt i alla möbler och blöta handdukar slängs över möblerna. Känns som hennes långa tentakler sprider ut sig som en bläckfisk med överdrivet långa tentakler.
Hur kan jag bli så provocerad och irriterad på ett barn? Varför kan jag inte bara ta det med en klackspark och istället njuta av hennes sällskap? Negativ energi påverkar mig tydligen mycket mer än jag vad jag velat erkänna. Det där småsura, sega, utan energi och med en min att ingenting duger gör mig helt galen. Jag vill ju kunna se allt inbäddat i ett positivt sken. Det blir så mycket svårare med någon som hela tiden drar ner energin.
Kanske är det så att livet ger mig en riktigt stor utmaning just nu. Kanske ödet vill att jag ska öva på att kunna se även den jobbigaste av situationer som något bra. OK, jag antar utmaningen. Nu har jag en vecka på mig att öva extra på att inte påverkas av andra personers negativa energi. Skam den som ger sig!
lördag 14 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar