PMS - att man aldrig lär sig!

Igår var jag så ledsen och kände mig så värdelös. Den fulaste, fetaste, minst omtyckta, sämsta, dålig på jobbet, borde gräva ner mig och aldrig komma fram igen humör hela dagen. Vaknade i morse o bråkade med 5-åringen för att han inte ville sätta på sig mössan. Grät i bilen på väg till jobbet, kom fram som en ur vriden trasa och smällde klackarna i golvet när jag marscherade mellan datorn o skrivaren. Blev inkallad till chefen som frågade vad det var med mig och jag svarar kaxigt: "Får man inte ha en dålig dag?"

De närmaste kollegornas händer på mina axlar under hela dagen. Den unga nyanställde som frågar vänt med huvudet på sned: "Kan jag hjälpa dig med något" och jag bara gråter. Blir livrädd! Tror att hela livet håller på att rasa ihop. Tänker tanken att jag inom en vecka kommer att ligga i tvångströja på någon låst avdelning. Hatar världen. På väg att köra på en stackars dam som bara vill gå över gatan. På övergångsställe dessutom. Det skulle ju just vara snyggt.

Mailar med flirten på nätet och beklagar mig över mitt liv. Jag är helt enkelt inte klok. Jag uppför mig som om och tror att jag är på väg in i en djup depression. Känns något något lite bättre sen eftermiddag. Strax efter kommer första magsammandragningen, musklerna som dras samman till något mycket likt en lätt förlossningvärk. Sen kommer förklaringen på senaste dygnets lidande.....MENS!

Jag är inte galen, inte på väg mot en depression, mitt liv är inte SKIT, jag har det egentligen mycket bra. PMS! Kanske ska markera i kalendern när det är dags nästa gång!

Skoldebatt nu igen

Hur många gånger skall skolans upplägg debatteras utan att nå förbättring? Får en känsla av att de som debatterar gick i skolan för mycket länge sedan och efter att de lämnat gymnasiet levt i en egen bubbla dit inga intryck når.

Jag har under flera år arbetat som gymnasielärare. Först på en friskola, sedan ett år pedagogiskstudier och sist ett år i kommunal skola. Jag har arbetat med högpresterande ungdom, mindre engagerade elever och även med missanpassade ungdomar. Skulle vilja säga att jag skaffat mig en ganska bred kompetens på få år. För mig finns bara ett sätt att vara för att vara en bra lärare: ENGAGERAD! Om du brinner för ditt ämne, om du älskar dina elever och har viljan att hjälpa var och en av dem att nå nya höjder då finns inget som står i din väg.

Jag undervisade i matematik vilket är många elevers hatämne. Många känner ett hat för att de inte förstår. De handlar inte om att de är dumma, inte heller lata utan de har bara haft oturen att inte mött den vuxna som inte ger sig. Inte mött den vuxne som ingjuter självförtroende i dem. Att bry sig om, att verkligen vilje lära, att bry sig om helheten, att vilja se dina elever växa och utvecklas såsom de var dina egna barn. DÅ kan du verkligen komma fram och dina elever kan nå framgång.

När jag blickar tillbaka på min tid som lärare, så var jag faktiskt allra bäst innan jag gick på lärarhögskolan. Mina lektioner planerades efter att vi på ett roligt vis tillsammans skulle lära oss det som läroplanen angav. Vi hade kul, jag var sträng, jag gav mig inte, jag använde konstiga metoder och förklaringsmodeller för att tydliggöra matematikens mystik och mina elever gjorde framsteg. I glädje, med svett, med ibland stor möda.... men vi gav oss inte.

Jag har aldrig varit så ledig och fri som under det år jag studerade på lärarhögskolan. Kunskapskraven var låga, takten var så långsam att det kändes som myrorna sprang om oss, tentamen ofta på enklaste vis..... Det enda ämne som krävde var metodiken och där fick vi endast en massa pekpinnar om hur vi inte skulle göra eller säga. Det hämmade... jag kom ut som en mycket sämre lärare.

Den sista glädjen av att undervisa togs ifrån mig under det enda året inom den kommunala skolan. Rektorn var underbar, eleverna toppen, men kollegerna en hoper gamla gnäll kärringar. Allt jag villa åstadkomma och alla nya metoder togs emot med kalla handen. Standardsvaret på alla mina önskningar var: "Vi har inte lön för att arbeta mer än vi gör"

Lösningen på våra barns allt sämre kunskapsnivå jämfört med övriga Europa borde enligt mig vara följande:
1. Släng ut alla gamla lärare från lärarhögskolan och starta om på nytt. Med högre lästakt, högre krav för att bli godkänd och mer engagemang.
2. Höj antagningspoängen till lärarhögskolan
3. TA bort kravet på behörighet för lärare inom gymnasiet och inför istället ett krav på utbildningsnivå inom det ämne du skall undervisa inom
4. Gynna de lärare som även har erfarenhet från andra yrken
5. Se till att flera lärare arbetar parallellt med klasserna på låg/mellanstadiet och dessa lärare måste ha olika kompetens. Varje elev måste ha minst en lärare vars huvudämne är inom det naturvetenskapliga grenen.

Vist är det bra med debatt, men det vore ju än bättre om utvecklingen kunde gå åt rätt håll. En bättre skola för våra barn och ungdomar, så att de har en chans att konkurrera om arbetena framöver med övriga européer.

Finns den totala kärleken?

Såg en helt underbar film igår - Dagboken. Den startade så många frågor i mitt huvud. Finns den totala kärleken? Finns det någon därute som jag kan älska innerligt och som på ett ovillkorligt vis älskar mig tillbaka? Finns han som blir glad varje gång han ser mig? Som bara vill ta i mig så fort jag är inom räckhåll? Han som vill göra busiga upptåg med mig, sitta uppe hela natten i brasans sken och diskutera livet mening, skratta tillsammans med mig, gråta tillsammans, bråka för att sedan bli sams. Älska med mig passionerat och få mig att vilja ha honom jämt, alltid och överallt.

Jag har alltid trott att det finns en för var och en. En person som passar mycket bättre än alla andra. Att problemet bara är svårigheten att hitta just den rätta. Tyvärr börjar jag tveka. Efter flera krasade längre förhållanden är jag kanske lite bränd. Bränd av att ha vågat försöka, att ha släppt in en person i min själ för att sedan upptäcka att allt var fel. Eftersom hoppet är det sista som lämnar människan, så kommer jag säkerligen fortsätta att leta. Jag hoppas verkligen att jag lärt mig att vara lite mer försiktig. Inte ha så bråttom att binda alltför tighta band. Göra det lätt att lämna om det inte är rätt. Tänker inte låta mina barn träffa någon man innan jag till 100% vet att han är rätt.

Kanske kommer det att innebära att jag kommer att få dö ensam, men det är betydligt bättre än att vara ensam i en relation.

Det tar bara 3 sek att hamna i helvetet igen!

Då har exet börjat bråka igen. Först vill han att allt ska bli bra mellan oss. När jag ger honom kalla handen blir han som uppslukad av jorden. Helt plötsligt har hans mobil slutat att fungera och hans mail måste ligga nere. För ingenstans kan jag komma i kontakt med honom. Till slut kommer jag på snilledraget, jag ringer honom från hemligt nr. Tro det eller ej han svarar direkt. :-)
Måste erkänna att jag knappt han säga vem det var innan jag ångrat mitt påhitt. Ur luren kommer en fors av elaka ord, sagda i en mycket elak ton med ett budskap som skulle få den mest tålige att sjunka ihop. Benen vek sig och på 3 sekunder var jag tillbaka i det helvete som jag lämnade för 7 månader sedan. Känslan av att bara vara helt värdelös belägrade åter min kropp. Magen i uppror, tunnelseendet kom tillbaka och halsen snörptes ihop som om någon höll ett stryptag kring min hals. Febrilt försökte jag få hjärnan att jobba igång, men den var helt blockerad. Efter att stått helt paralyserad i fler minuter fick jag tillslut fram ett tyslåtet: "snälla ring o skäll på någon annan" Då slängde han på luren.
Tyvärr sitter den obehagliga känslan kvar i kroppen även idag. De jobbiga 5 åren sitter hårt fatsetsade i min kropps minne och de plockas fram på nolltid. Jag måste hitta ett sätt att stoppa innan jag slungas tillbaka till helvetet. Jag har ju valt paradiset och vill stanna där.

Nu har jag gjort DET!

Jag har lagt ut mig själv på en sådan där datingsite. Det är med skräckblandad förskräckelse jag öppnar mitt konto för att se om det är någon som vill träffa mig. Jag har bestämt mig för att INTE ta några egna kontakter. På så vis kan jag skydda mig själv från att bli sårad. Det finns inte en chans att jag blir avvisad om jag själv inte tar kontakt. Det kanske inte är det som är meningen med siten, men jag är ju tjej för sjutton. Lite gammal hederlig gentlemannauppförande kan man väl kräva eller i alla fall önska sig.

Än så länge har jag bara blivit kontaktad av halvsuspekta män från far far away. Jag kan väl försjutton inte inleda en relation med någon från andra delen av Sverige. Jag som knappt vet hur man har sex med någon annan än mitt ex, hur ska jag klara av telefonsex? Kanske inte det viktigaste, men det är ju attans viktigt att kunna träffas. Det är ju just möten jag vill åt. Spännande möten med nya personligheter. Kanske finns han inte min drömprins i alla fall.

Skam den som ger sig. OM jag inte hittar honom här får jag väl ta någon matlagningskurs för nybörjare. Är det inte där man möter ensamstående män?

Måndags ångest!

I samma sekund som klockan ringer slås jag av att detta är en av dessa avskeds måndagar som jag hatar. När jag skall lämna den lilla guldklimpen på dagis och sedan inte få se honom på över en vecka. Det krampar i magen och strupen snörs ihop av den gråt som jag inte får släppa fram. Jag vill ju att han skall uppleva det positivt att få komma till sin pappa. Jag vill att de ska en toppenbra relation och min separationsångest får inte stå ivägen för deras gemensamma lycka. Men det är svårt..... Det är likadant varje gång. Hela dagen går åt till att hålla tillbaka tårar, svälja ner stora klumpar ur halsen och bara överleva dagen. Jag vet av erfarenhet att det kommer att kännas bättre redan i morgon. På onsdag kommer jag t o m tycka att det är skönt att få lite tid för mig själv, men nu - måndag - är bara vidrig.

Undra om jag någonsin kommer att vänja mig vid detta? Förra gången med 16-åringen var allt så mycket lättare. Jag var nyförälskad och kunde gå upp i det när han lämnade vårt hem för en vecka hos sin pappa. Nu är allt så annorlunda. En 5-åring är på någotvis mycket tightare med sin mamma.

Jag måste börja ge mig själv något riktigt trevligt på måndagkvällar. Någonting som jag kan se fram emot. Kanske ska försöka att ha en Mariakväll. En kväll med allt som jag gillar. En långpromenad, en stor kopp latte och massor av levande ljus. Det får det bli!

Någon skriker på HJÄLP!

I mina kvarter går en psyksjuk man omkring och med klen darrande röst småskriker han "Hjälp jag mår så dålig. Kan någon hjälpa mig?" Jag har sett honom många gånger och varje gång är hans ansikte förvridet av smärta. Mina tankar går till Anna Odell, hur kunde du göra ett konstverk av detta? Jag vågar inte gå fram till mannen o erbjuda honom hjälp. Jag vill inte bli en del av någons sjuka konstverk, men han behöver ju verkligen hjälp. Jag ringer till Danderyds psykakut för att be dem om hjälp och får ett kalt svar: Ditt område tillhör inte vårt upptagningsområde. När jag med bedjan i rösten säger: snälla hjälp mig att hjälpa honom, vad kan jag som främling göra. Får jag besked att psykakuten i mitt område är nedlagt och det bästa är att ringa polisen. När jag lägger på är mannen redan borta.

Jag kan inte släppa den skrämda mannen ur mina tankar. Funderar mycket på om han har någon som bryr sig om honom. Har han någon familj som hjälper honom. Vad är det som driver honom att gå omkring på gatan och bedja om hjälpa? Vad har han varit med om?

Jag har lovat mig själv att ta kontakt nästa gång jag ser honom. Fråga honom vad jag kan hjälpa honom med. Någon tipsade om psykakuten på St Görans sjukhus. Jag hoppas att jag kan få honom att åka dit.

Drömprinsen

Två dagar efter min mor gått bort skrek 5-årings pappa: "Ta dina saker och far åt helvet. Gå ut genom dörren lämna nyckeln och kom inte tillbaka." I panik packade jag ner det som kom i min väg. Jag tog min bag i handen och 5-åringen på höften, åkte därifrån och vände aldrig tillbaka. Han ville bli sams, han ville bli förlåten, han ville att jag skulle flytta hem igen.....men sveket var för stort. När jag var i min allra mest sårbara stund och befann mig i den tid när jag behövde honom som allra allra mest - då svek han. Jag kan inte äns komma ihåg vad som utläste vårt gräl, antagligen en bagatell som förändrade resten av mitt liv.
Mitt inre och hela min själ splittrades som när ett tunt skirt glas kastas i en hård vägg. Som små små hårda vassa bitar av glas som explosionsartat spridits ut fritt på ett golv. Nu letar jag bit för bit, samlar ihop de vassa delarna och försöker passa ihop dem som ett julpussel under mellandagarna. Varje bit måste noga undersökas och upptäckas på nytt. Försöka länkas ihop med de övriga bitarna eller läggas i högen för att tas fram senare när den passar bättre.
Jag har byggt ihop en del av foten, men en stor del fattas, så det är just nu lite vingligt och vasst. Jag kan inte hitta en viktig glasbit, den som skapar balansen. Vet inte vart jag ska leta.

Stockholm stad är tydligen världens mest singeltäta stad, dating-siterna växer som tratt- kantareller ur höstmossan, krogarna är lika sprängdfyllda av förväntansfulla människor som en kvinna som gått 2 veckor över tiden - trots det är jag så rädd för att ingen skall passa mig. Tänk om min drömprins inte finns och ännu värre tänk om ingen vill ha mig eller som allra värst blir sviken igen. När 16-åringen var en liten pojke trodde han att alla som var "bad people" hade mustache. Jag drömmer om att alla svikare hade ett litet S tatuerat mellan ögonbrynen. Livet skulle bli så mycket enklare för oss som inte sviker och absolut inte vill bli svikna.

Är det bara jag som har svårt att vabba?

Så var hösten här, egentligen är det fortfarande sommar i luften, men dagsiförkylningarna har anlänt. Finns det något mer stressande än 5-åringens febertrötta ögon över frukostbordet när kalendern fullspäckad ligger uppslagen bredvid kaffekoppen. SKIT! Jag vill inte vara en sådan där stressad förälder som prioriterar jobbet framför barnen, men jag vill inte heller vara en sådan där kollega som aldrig drar sitt strå till stacken. Himlarns varför ska det vara så svårt med balans?
Efter att ha jobbat hemifrån i 2 dagar och sonen har sin första feberfria dag har jag tagit mig friheten att lämna honom hemma tillsammans med barnflickan. 10 gånger försökte jag väcka honom utan att lyckas innan jag rusade till kontoret. Mellan 2 möten ringer telefonen och det ända jag hör är ett ILLVRÅÅÅL. "Mamma var är du? Jag vill kramas med dig." Pulsen går upp, svettringarna växer sig LP-stora under armarna och hjärnan går på högvarv. VAD SÄGER JAG NU? VAD KAN JAG GÖRA FÖR ATT STÄLLA ALLT TILL RÄTTA? Min reptilhjärna skriker: Släng av dig kostymen och rusa hem. Min klokhjärna säger: Ta dina möten idag och gör något riktigt mysigt tillsammans i helgen. Jag säger med min lenaste röst, men älskling, jag lovar att vi ska göra något kul i helgen.
Hur ska han kunna vänta och kramas i 2 dagar? Hur korkad är jag egentligen? Det värsta är att min koncentration går ner på noll, min kreativitet är förintad och det jag bidrar med denna stulna dag på kontoret är antagligen bara skit.

Vad lärde jag mig då förhoppningsvis av detta?
Det hade varit mycket bättre att vara hemma och vabbat!

Hur sitter man kvar på piedestalen?

5-åringen tittar vädjande på mig och säger med sin allra lenaste röst "men snälla snälla mamma vi kan väl åka till USA och träffa Hannah Montana"



Jag försöker att på mitt allra mest pedagogiska vis förklara att jag inte kan fixa just det. Jag känner inte Hannah, hon bor i USA med massor av andra människor och jag har inte äns hennes telefonnummer. Han blick säger mig att han anser mig alldeles för ovilligt inställd till hans önskan. I hans värld är ju jag hans vuxna, hans fixare av alla hans behov och önskningarna inom rimliga gränser. I hans underbara naiva 5-års värld borde ju detta vara det enklaste att ordna. Han ber ju inte om ett lasersvärd från leksaksaffären som han vet att jag både ogillar och anser är alldeles för dyrt.



Själv är jag en sådan där mamma som skulle plocka ner månen för mina barn om det var möjligt och vist går hjärnan igång på högvarv med tanken: "Känner jag någon inom showbiz som kan hjälpa mig och fixa ett möte med Hannah Montana" Jag känner INGEN i den världen, så katten nu kommer jag åka ner från piedestalen med dunder och brak.



Kanske kan ett kanelbullebak tillsammans med barnen ge mig en returbiljett till översta pinnhålet på piedestalen om det nu är där jag nu vill sitta. Ska ta mig en funderare på den?