Är det bara jag som har svårt att vabba?

Så var hösten här, egentligen är det fortfarande sommar i luften, men dagsiförkylningarna har anlänt. Finns det något mer stressande än 5-åringens febertrötta ögon över frukostbordet när kalendern fullspäckad ligger uppslagen bredvid kaffekoppen. SKIT! Jag vill inte vara en sådan där stressad förälder som prioriterar jobbet framför barnen, men jag vill inte heller vara en sådan där kollega som aldrig drar sitt strå till stacken. Himlarns varför ska det vara så svårt med balans?
Efter att ha jobbat hemifrån i 2 dagar och sonen har sin första feberfria dag har jag tagit mig friheten att lämna honom hemma tillsammans med barnflickan. 10 gånger försökte jag väcka honom utan att lyckas innan jag rusade till kontoret. Mellan 2 möten ringer telefonen och det ända jag hör är ett ILLVRÅÅÅL. "Mamma var är du? Jag vill kramas med dig." Pulsen går upp, svettringarna växer sig LP-stora under armarna och hjärnan går på högvarv. VAD SÄGER JAG NU? VAD KAN JAG GÖRA FÖR ATT STÄLLA ALLT TILL RÄTTA? Min reptilhjärna skriker: Släng av dig kostymen och rusa hem. Min klokhjärna säger: Ta dina möten idag och gör något riktigt mysigt tillsammans i helgen. Jag säger med min lenaste röst, men älskling, jag lovar att vi ska göra något kul i helgen.
Hur ska han kunna vänta och kramas i 2 dagar? Hur korkad är jag egentligen? Det värsta är att min koncentration går ner på noll, min kreativitet är förintad och det jag bidrar med denna stulna dag på kontoret är antagligen bara skit.

Vad lärde jag mig då förhoppningsvis av detta?
Det hade varit mycket bättre att vara hemma och vabbat!