Måndags ångest!

I samma sekund som klockan ringer slås jag av att detta är en av dessa avskeds måndagar som jag hatar. När jag skall lämna den lilla guldklimpen på dagis och sedan inte få se honom på över en vecka. Det krampar i magen och strupen snörs ihop av den gråt som jag inte får släppa fram. Jag vill ju att han skall uppleva det positivt att få komma till sin pappa. Jag vill att de ska en toppenbra relation och min separationsångest får inte stå ivägen för deras gemensamma lycka. Men det är svårt..... Det är likadant varje gång. Hela dagen går åt till att hålla tillbaka tårar, svälja ner stora klumpar ur halsen och bara överleva dagen. Jag vet av erfarenhet att det kommer att kännas bättre redan i morgon. På onsdag kommer jag t o m tycka att det är skönt att få lite tid för mig själv, men nu - måndag - är bara vidrig.

Undra om jag någonsin kommer att vänja mig vid detta? Förra gången med 16-åringen var allt så mycket lättare. Jag var nyförälskad och kunde gå upp i det när han lämnade vårt hem för en vecka hos sin pappa. Nu är allt så annorlunda. En 5-åring är på någotvis mycket tightare med sin mamma.

Jag måste börja ge mig själv något riktigt trevligt på måndagkvällar. Någonting som jag kan se fram emot. Kanske ska försöka att ha en Mariakväll. En kväll med allt som jag gillar. En långpromenad, en stor kopp latte och massor av levande ljus. Det får det bli!