PMS - att man aldrig lär sig!

Igår var jag så ledsen och kände mig så värdelös. Den fulaste, fetaste, minst omtyckta, sämsta, dålig på jobbet, borde gräva ner mig och aldrig komma fram igen humör hela dagen. Vaknade i morse o bråkade med 5-åringen för att han inte ville sätta på sig mössan. Grät i bilen på väg till jobbet, kom fram som en ur vriden trasa och smällde klackarna i golvet när jag marscherade mellan datorn o skrivaren. Blev inkallad till chefen som frågade vad det var med mig och jag svarar kaxigt: "Får man inte ha en dålig dag?"

De närmaste kollegornas händer på mina axlar under hela dagen. Den unga nyanställde som frågar vänt med huvudet på sned: "Kan jag hjälpa dig med något" och jag bara gråter. Blir livrädd! Tror att hela livet håller på att rasa ihop. Tänker tanken att jag inom en vecka kommer att ligga i tvångströja på någon låst avdelning. Hatar världen. På väg att köra på en stackars dam som bara vill gå över gatan. På övergångsställe dessutom. Det skulle ju just vara snyggt.

Mailar med flirten på nätet och beklagar mig över mitt liv. Jag är helt enkelt inte klok. Jag uppför mig som om och tror att jag är på väg in i en djup depression. Känns något något lite bättre sen eftermiddag. Strax efter kommer första magsammandragningen, musklerna som dras samman till något mycket likt en lätt förlossningvärk. Sen kommer förklaringen på senaste dygnets lidande.....MENS!

Jag är inte galen, inte på väg mot en depression, mitt liv är inte SKIT, jag har det egentligen mycket bra. PMS! Kanske ska markera i kalendern när det är dags nästa gång!