Hur sitter man kvar på piedestalen?

5-åringen tittar vädjande på mig och säger med sin allra lenaste röst "men snälla snälla mamma vi kan väl åka till USA och träffa Hannah Montana"



Jag försöker att på mitt allra mest pedagogiska vis förklara att jag inte kan fixa just det. Jag känner inte Hannah, hon bor i USA med massor av andra människor och jag har inte äns hennes telefonnummer. Han blick säger mig att han anser mig alldeles för ovilligt inställd till hans önskan. I hans värld är ju jag hans vuxna, hans fixare av alla hans behov och önskningarna inom rimliga gränser. I hans underbara naiva 5-års värld borde ju detta vara det enklaste att ordna. Han ber ju inte om ett lasersvärd från leksaksaffären som han vet att jag både ogillar och anser är alldeles för dyrt.



Själv är jag en sådan där mamma som skulle plocka ner månen för mina barn om det var möjligt och vist går hjärnan igång på högvarv med tanken: "Känner jag någon inom showbiz som kan hjälpa mig och fixa ett möte med Hannah Montana" Jag känner INGEN i den världen, så katten nu kommer jag åka ner från piedestalen med dunder och brak.



Kanske kan ett kanelbullebak tillsammans med barnen ge mig en returbiljett till översta pinnhålet på piedestalen om det nu är där jag nu vill sitta. Ska ta mig en funderare på den?