Hur kan argentinska tjejer vara så smala?

Är just hemkommen från Tango och känner mig som en stoppad korv. Magen är fem nummer större än skinnet runt magen och det känns bara som jag ska spricka hela tiden. Får samma känsla som då jag var höggravid. När man vill vanka fram med lätt svankning för att liksom få plats med magen.

Vi åt ingen dunder middag. Bara Provoleta och grillspett på Lomo med gräddstuvad spenat till. Såååååå gott. Varje tugga en njutning, men så här i efterhand ångrar jag nästan att jag åt allt. Maten vi åt är vardagsmat i Argentina. Det äts i alla fall minst lika mycket varje helg. Oftast äter de än mer. Jag ställer mig ofta frågan: Hur kan argentinska tjejer vara så smala? Jag har funderat mycket på den och det ända jag kan komma på är att de håller igång större delen av dygnet. Det är inte ovanligt att de har flera jobb, pluggar på kvällarna och utöver detta idrottar de. Den enda gång jag sett att de sitter stilla framför TV´n är då de äter frukost. Klimatet gör att de kan vara utomhus mycket större del av året jämfört med oss och det underlättar ju för både träning och att inte sitta hemma och uggla.

Så om du gillar god mat.... släng ut TV´n och börja aktivera dig.

Mamma - Gud och hela härligheten

Högt upp ovan den lilla spanska byn som kränger ner för berget ligger det lilla lilla vita kapellet. Hit når inga bilar, mopeder eller äns åsnor. Endast per fot i ganska eländig terräng kan kapellet nås. Via turistinformationens hjälp får jag en karta över hur jag tar dit upp. Jag kan inte förklara varför, men jag är helt övertygad om att det är just där jag skall möta min mamma igen. Jag har känt det under flera månader. Har aldrig varit där tidigare, men känslan har varit så stark att rädslan för att det inte skulle vara sant har varit överväldigande.

Jag går andaktsfullt och förväntansfullt genom byn. Kämpar mig uppför de trånga gränderna och de flera hundra trappstegen. Trapporna som förbinder gränderna är så trånga att jag genom att sträcka ut mina armar når bägge sidorna samtidigt. Vid trappans slut börjar den tuffa klättringen uppför den besvärligt slingrande stigen. Vid flera tillfällen delar sig stigen och intuitivt får jag försöka välja den mest sannolika stigen. Jag når andfådd med mjölksyrestinna lår mitt mål och sjunker trött ner på bänken framför kyrkan. När jag lyckats pressa tillbaka mina flåsningar och åter andas normalt börjar jag vänta. Jag förväntar mig att se mamma komma gående i sina röda fina klänning, vacker som bara hon kan vara, men ingenting händer. Mina tårar strömmar nerför mina kinder och bröstet fylls av besvikelse. Känslan av att vi åter skulle träffas här har varit så stark att jag verkligen trodde att det skulle ske. Kanske snarare var det så att jag innerligen hoppades och nu sköljde besvikelsen över mig som vågorna från öppet hav efter storm. Jag lät det komma. Hela sorgen och den enorma saknaden kom över mig utanför det lilla kapellet där jag satt och trotts allt njöt av den vindunderliga utsikten.

Lugnade till slut ner mig och lät tankarna flöda fritt. Tänkte på den kloka farbrodern som mamma alltid beundrat. Tänkte att jag skulle träffa honom för att ventilera mina tankar. Det kändes plötsligt som en mycket god idé. Lugnet lade sig som ett värmande gosigt duntäcke över mina axlar. Jag började sakta vandra åter ner mot byn. Där halvvägs ner får jag en känsla av att någon står och tittar på mig. Jag vänder mig hastigt om för att titta efter och ser endast en skugga dra förbi samtidigt som kyrkklockorna slår nere i byn. Då kunde jag känna hennes närhet. Jag visste att hon var där hos mig. Det var hon som styrt mina tankar och gett mig ledtrådar att komma vidare i livet. Det var en fantastisk känsla och tårarna började åter strömma nerför min kinder, men denna gången av lycka.

Tänk att jag hade rätt. Jag fick åter träffa henne om än som en skugga bland träden. Nu skall jag ringa min farbror så snart jag är åter i Sverige och bjuda honom en god middag och ett spännande samtal. Det kommer att göra oss bägge gott. Mamma, hon vet vad jag behöver och även från andra sidan håller hon sin vakande hand över mig. Jag är en lyckans ost!

Det gick för fort!

På en vecka försökte jag klämma in första daten, flera mysmiddagar, överraskningskväll och 40-års fest. Det är mer än många förhållanden rymmer på flera månader. Vips skulle singellivet bytas ut mot tvåsamheten. Mina ensamma slöstunder hemma utan mål och mening skulle bytas mot umgänge och närhet.

Jag är ju inte lagom, heller inte den där som tar det lugnt, men detta tempo blev för mycket. För snabbt in i en tvåsamhet så inte äns jag själv hann med. Hann inte känna efter, hann inte med...plötsligt lades vaga planer på framtida semestrar, platser som skulle besökas tillsammans, allt vi ville dela och vi hade inte äns sovit ihop.

Paniken växte.... tänk om detta inte är rätt, tänk om jag ångrar mig. Ju mer involverad desto svårare att lämna. Jag som varit så försiktig och verkligen hållit mig på min kant. Inte låtit någon kliva över min tröskel. Plötsligt släppte jag garden helt och lät mig svepas med. Det kändes så himla rätt, jag var så trygg eftersom vi hade gemensamma bekanta. Jag viste att detta var en av de sällsynta "good guys", men jag glömde bort det viktigaste..... att hinna med. Att låta hjärta och hjärna samspela och att alla sinnen är med på tåget. Nu for hjärtat iväg och lämnade hjärnan kvar på stationen. Förvirringen blev total och som vanligt tog jag till flykten.

Måste fly för att komma ikapp. Samla ihop hela känsloregistret och försöka få hela systemet att gå åt samma håll. Kanske gör jag fel. Kanske kommer jag att ångra mig innerligt, men jag känner att jag inte har något val.

Bättre fly än illa fäkta, sa den rädda brända flickan.

Mina Hunter har dansat på Cafét

Måste väl erkänna att jag har en smått tokig familj. Jag älskar dem innerligt och för mig är de allra allra bäst, men våra söndagsmiddagar urartar ganska lätt. Så även denna söndag. Tre flaskor vin tömdes snabbt, så farbrodern fick ta med sig ytterligare flaskor. I samma takt som vinet sjönk i flaskorna närmade sig stämningen taket. Vi hade så roligt att jag var orolig för att grannarna skulle börja klaga.

När de yngre syskonen skulle dra vidare så var jag väl inte alltför svårövertalad att följa med trots att jag hade möte 8.30 måndag morgon. Byta kläder.... inte en chans, så jag går ut i mina gummistövlar. Visserligen de cooolaste stövlarna i stán, men dock gummistövlar. Måste ha varit en ganska kul syn, lite vinglansiga ögon, rufsig i håret efter allt busande med barnen, lite skrynklig kostym efter en hel dags jobb och så pricken över i:t, mina svart Hunter. Vi gled in på Cafét bland alla super unga, super heta, med sylvassa klackar, koooooorta kjolar, välmanikyrerade naglar, frisyrer utan ett hårstrå fel.... helt enkelt små perfekta skapelser. Jag gav katten bland hermelinerna ett ansikte. Bondmora söker Man på Cafét. Champagnen spetsad med vodka flödade, småflickorna fnissade och brodern mös som en kung på sin tron.

Å mina Hunter gjorde dansgolvet bland alla småsnärtor!

I dag huvudet två nummer större än skalet, balansen påminner om känslan efter att ha åkt Enterprise på Grönan två gånger i rad, törsten osläckbar och slutledningsförmågan som bortblåst. Men det är det väl värt. Mina Hunter dansade ju på Cafét igår.

Dansa på Reginas scen

Jag var på spagettiopera på Regina i går. En helt underbar föreställning. Humoristisk, rysningsframkallande sång och trevlig miljö. Som grädden på moset hade jag det bästa av sällskap. Vissa personer påverkar mig så positivt Ger mig ett härligt lugn och en lyckokänsla i magen som känns som ljummen rosa sockervadd.

Jag är den där personen som älskar att stå i centrum. Jag berättar gärna roliga historier på festen, kommer med rappa inlägg på personalmötet, kommer med friska idéer på dagismötet.... gillar helt enkelt att höras och ta plats. Har dock alltid hatat att hamna på scen. Då mitt ex-jobb skulle försvaras på lärarhögskolan från scenen så höll jag på att svimma. När vi i tredje klass skulle spela upp pjäsen om Lille Per, så kräktes jag på morgonen. Bara tanken på att stå högre än alla andra så att allas blickar skulle vara på mig har alltid gett mig en obehaglig svindlande känsla. Kanske låter märkligt eftersom jag annars gärna är i centrum. Observera att detta måste vara på högst samma nivå som alla andra i rummet. Man skulle kunna tro att jag har svindel, men så är inte fallet.

Man kan lätt tro att jag skulle få en svimningsattack eller åtminstone kräkas lite i servetten när den manliga operasångaren mitt under föreställningen tar mina händer sjunger mig rätt i ögonen för att sedan dra med mig upp på scenen för en vals. Det konstiga var att jag inte äns blev nervös. Inte för en sekund tänkte jag "HJÄLP!". Jag bara dansade med som om jag aldrig hade gjort annat än att valsa på scen de senaste 10 åren. Hur kan det bli så?

Jag tror att alla människor kan plocka fram den allra bästa versionen av sig själva då de sätts i rätt sällskap. Jag var i rätt sällskap. Tillsammans med en man som jag tror tycker om mig precis för den jag är. Framför allt har jag bestämt mig för att vara den jag är och om jag inte räcker till..... ja då får det vara.

Jag måste vara dödsjuk

Har precis tecknat en sjukvårdsförsäkring hos Skandia. Efter mammas sjukdom och allt valsande i sjukvårdsapparaten tror jag att det är en nödvändighet att ha den dagen man blir sjuk. När försäkringspremier tas fram måste ju bolagen dels titta på risken att jag blir sjuk och även kostnaden för eventuell vård.

Jag har inte varit inlagd på sjukhus, om jag borstser från förlossningen, på 15 år. Jag är nästan aldrig sjukskriven, jag blir inte äns förkyld. Premien för försäkringen är 9 500 kr. Skandia måste göra bedömingen att jag inom kort tid kommer att vara mycket sjuk. Mina 42 år måste helt enkelt vara precis den åldern när alla sjukdomar bryter ut. Börjar känna efter..... är jag inte lite stel i nacken, värker det kanske lite i magen, kan jag verkligen böja fingrarna lika bra som jag kunde för 10 år sedan. Tänk jag kanske har hjärntumör, eller magsår, eller begynnande ledbesvär. Har aldrig tänkt så tidigare, men nu blev det plötsligt helt möjligt. Reser mig hastigt för att hämta en latte. Oj, är jag inte lite yr. Kanske inte ska dricka kaffe med tanke på magsåret.

Vänta lite här: Jag har tecknat en försäkring för att inte behöva oroa mig för att jag inte får vård OM jag blir sjuk INTE när jag blir sjuk.

Nu går jag ner i fikarummet tar en stor latte, går ut på trottoaren och röker en cig och njuter av att livet är härligt och att om jag mot förmodan skulle bli sjuk, så kommer jag att få den allra bästa vård som finns att tillgå. Det är livskvalitet

Jag är ett kakmonster

Vissa monotona arbetsuppgifter kan bara göras om jag mutar mig själv med kakor. Inte en eller två kakor utan nästan en hel burk. Jag sväljer ner dem med en latte. Våra kontorskakor är inte äns goda. De dammar i munnen och ger en äcklig flottig eftersmak. Det ända sättet att bli av med den äckliga smaken är att ta en kaka till och en till och en till. Slutar med att jag är vidrigt mätt och det dåliga samvetet över att vräka i sig onyttigheter växer sig explosionsartat stort. Det har pågått i två dagar nu. Jag har flera hundra monotona arbetsuppgifter kvar vilket säkerligen innebär flera hundra kakor till.

Har funderat mycket på någon ersättare till kakorna. Frukt, morotsstavar, tuggummi, men inget funkar. Tror att det hänger ihop med att det måste vara onyttigt, förbjudet och helt fel för att fungera. För att kunna få den lilla hjärnan att gå igång på dessa uppgifter måste belöningen vara förbjuden och aldrig annars förekommande. På samma vis som när man vill att sonen skall sitta still på ett jobbmöte. Då måste jag kunna plocka fram en film eller ett spel som aldrig annars får användas. Det trollbinder honom och han sitter då helt still med sin hörlurar och jag kan möta på utan att störas.

Alla uppgifter och situationer kan med andra ord förvandlas till det bättre genom mutor. Spelar ingen roll vilken ålder du har börja muta dig själv så kommer du nå oanade höjder.

Mamma, jag behöver dig nu

Så är det nu äntligen dags att träffas. Att äntligen får denna långa längtan ett slut. Jag är rädd. Riktigt äckligt rädd för att inte kunna fatta rätt beslut. Rädd för att jag inte har förmågan att skilja agnar från vetet. Rädd för att jag inte kan se igenom. Så himla bränd av att ha blivit så grundlurad i mitt förra förhållande. Allt målades så rosenrött och kändes så rätt och blev total katastrof. Har aldrig känt mig så grundlurad någonsin. Det skapar en osäkerhet av att inte kunna lita på mitt eget omdöme Det var ju här mamma kom in. Hon var min förlängda tanke och mitt eviga bollplank. Med henne kunde jag älta och älta tills lösningen på problemet stod som upplyst i neon på en svart vägg. Hon hade nästan alltid tid om inte annat så skapade hon utrymme. Var alltid intresserad av allt som snurrade i mitt huvud och hade alltid en klok kommentar eller en genomtänkt ny vinkling på problemet.

Mamma, jag behöver din kloka ord just nu. Jag behöver höra att jag duger och att det faktiskt går att älska mig. Behöver din styrka och din oerhört kloka iakttagelseförmåga För jag är rädd. Så rädd som jag inte varit sedan du blev sjuk, mamma. Rädd för att jag river en del av min försvarmur och åter öppnar upp för möjligheten att bli sårad. Jag är så rädd att jag nästan inte vet om jag vågar. Tanken far faktiskt genom mitt huvud att jag kan ställa in vårt möte, men det vore verkligen höjden av feghet. Jag är ju inte feg bara rädd.

Ska försöka få en liten stund för mig själv. Försöka visualisera mamma, försöka höra hennes röt. Snälla snälla ge mig ett tecken att du är med mig denna viktiga dag. Jag vill ju så gärna tro att du vakar över mig, liksom hjälper händelserna att tippa åt rätt håll.

Mamma jag saknar dig så innerligt. Vi ses!

Nu är det kört!

Hur kan man fatta så starkt tycke för någon vars röst man aldrig hört ej heller träffat? Det skrivna ordet har en sådan kraft och jag gillar allt han skriver. Väntar och längtar efter att verkligen få ses. Få möjlighet att känna efter på riktigt. Drömmer om att han är allt jag söker och vem vet, kanske är han mina drömmars prins. Försöker dock att hålla mina förväntningar på mattan. Ingen av oss är betjänta av att jag målar för vackert. Känns dock som om bilden klarnar för varje mail. Jag ser en glad positiv man som även har ett djup. En vilja att leva med guldkant på livet och förmågan att njuta även av det lilla. Låter i det mesta som han är min tvillingsjäl. Blir så stort och så viktigt.

Tänk jag som lovade mig själv att ta det lugnt. NU längtar jag bara efter att få slänga mig i hans armar och aldrig gå därifrån. Jag vet att jag är lite galen, men det är ju sådan jag är. Lite impulsiv, smått tokig, gillar upptåg och framför allt vill jag bli bortsvept känslomässigt Längtar och trånar efter att få känna. Känna hjärtats hårda slag, pulsen som går upp, suset i öronen och kinderna som rodnar.

Kanske alla längtar efter samma sak, men jag som aldrig kan vara lagom längtar nog mest av alla.

Debatt i SvD

Idag debatteras psykvården i SvD. Det är patientorganisationerna som motsätter sig de nya föreslagna riktlinjerna.

Hur kan man tro att det skall finnas riktlinjer. Hur kan staten ta bedömingen från våra mycket välutbildade och kompetenta psykologer. Vem har någonsin kommit på den sjuka tanken att alla människor som är deprimerade är det på samma vis och behöver samma behandling. Det är så typiskt Sverige. Vi har en tro om att alla personer är stöpta i samma form och har exakt samma behov. Hela samhället bygger på att vi alla är lika, men det finns ju inte två identiska personer. Inte äns enäggstvillingar som exakt samma uppsättning gener är identiska. Hur skall då två olika deprimerade personer kunna behandlas på exakt samma vis med bästa resultat. Det är befängt!

Flytta ner beslutsnivån till dem som verkligen sitter på kompetensen. Låt dem göra en bedömning vad var och en som bäst behöver. På så vis höjer vi yrkeskategorins status, vi ger de sjuka bättre vård och får så mycket bättre resultat.

Fram för mer individanpassning överallt för att vi skall skapa ett bättre samhälle med mer välmående invånare.

Magkänsla

Jag känner mig helt upprymd. Har ett rosa mjukt moln inuti magen och det känns bara så bra. Har en underbar helg framför mig med teaterbesök med 16-åringen, en middagsdejt och kanske även en cykeltur om vädret tillåter.

Har börjat maila med en så spännande man. Vet inte varför allt bara känns så rätt. Blir glad varje gång hans mail dyker upp i min inkorg. Det mesta han skriver känner jag igen. Han har en härlig inställning till livet och verkar njuta av det som får mig att må bra. Oroar mig för att jag har världens sämsta omdöme Efter det senaste förhållandet där mannen visade sig vara en total galenpanna kan jag liksom inte lita på min intuition. Försöker intala mig själv att om jag bara tar det lugnt så hinner jag upptäcka om han är fel på vägen. Sen kommer den där hemska tanken: Tänk om jag vill och han inte vill. Tänk om jag äntligen finner en bra man och han inte gillar en sån som mig. Plötsligt blir mina ordval i svaren viktiga. Vill att han ska uppfatta mig som en spännande o bra person. Känner dock vikten av att vara sann. Att verkligen vara jag utan krusiduller Om han skall vilja träffa mig måste det vara mig och inte en bild av mitt bättre jag som han vill ha kontakt med.

Hoppas nu att magkänslan är rätt. Önskar så intensivt att han skall vilja träffa mig. Måste ta det lugnt..... Vänta in, känna in och njuta på vägen.

Tänk kärleken kanske finns även för mig. Han har i alla fall tänt en strimma av hopp och det är värt mycket.

Aldrig lagom!

Jag vet inte riktigt hur man gör lagom. Jag är på någotvis alltid för mycket. Pratar för mycket, skrattar för högt, springer fortast i korridoren på jobbet..... Nu har jag då börjat deita som smått och vad händer?

Första kontakten, en trevlig kille, skriver sjukt rappa mail och jag skrattar gott. Tänker det här är ju enkelt. Fullträff första gången....NJA Det visar sig att dejten är 53 år. Det går ju helt enkelt inte. Det sägs att man inte ska bry sig så mycket om siffror, men som gammal mattelärare är siffror jätte viktiga. De styr mitt liv. Tänk bara siffrorna på vågen, saldot på mitt lönekonto, barnens ålder, deklarationen, prislappen på de där supersnygga stövlarna i Marzio´s fönster.... allt handlar om siffror.

Sen fick jag ett mess från en av småkillarna som var hemma hos mig på drink i fredags. En tvålfager blond sak som skulle kunna göra reklam för tandkräm. Han är inte äns fyllda 30. HALLÅ!!!! Finns det ingen rättvisa i denna världen? Var är de män som är precis lagom i ålder? Lagom för en så´n som mig på dryga 40. För inget annat hos dem ska vara lagom. Önskar mig en supersnygg, hyper smart, rapp i munnen, snabb i benen, fantasifull, påhittig, ömhetsvisande, super pappa och man. Hans ålder bör dock vara lagom.

Min kropp

Jag känner mig rätt stolt över min kropp när den är inuti kläderna. Med svarta snygga nylonisar ser mina ben riktigt snygga ut. Det händer något konstigt när jag tar av mig strumporna. Låren liksom jäser och antar en lätt hängande struktur. Det är som om strumporna är ett extra hudlager som klarar av att hålla allt på plats. JAg har helt vanliga strumpor från HM, så det är egentligen inget magiskt med dem.

Läser en gammal Amelia där fyra kvinnor visar upp sina kroppar och berättat att de lärt sig att tycka om dem precis som de är. Det var taxöron, för stor rumpa, putmage och bristningar på magen. Tanken med artikeln var säkererligen att stärka alla kvinnor till att tycka om sin kropp som den är. För mig blev effekten så klart motsatt. Snabbt jämförde jag taxöronen med mina egna tuttar - o de var jättelika, den stora rumpan var kanske något större än min, putmagen var definitivt större än min, bristningar på magen har jag inte men många stora ärr efter diverse operationer. Så summan av kardemumman - jag har inte bara ett komplex utan alla fyra tillsammans.

Tänker på att vi skall resa till solen över jul o nyår. Jag kan ju helt enkelt inte visa mig på stranden i bikini. Följande alternativ har jag:
1. Sola på balkongen väl gömd för blickar
2. Köpa en gammeldags baddräkt med ben och ärmar.
3. Köpa någon typ av kroppsstrumpa som kan hålla allt på plats
4. Börja träna hysteriskt på gym NU

Sola på balkongen känns alldeles för varmt, en gammeldags baddräkt är inte så snyggt, kroppsstrumpa låter också alldeles för varmt, börja träna hysteriskt är jag alldeles för lat för.

Jag tror jag läser artikeln i Amelia en gång till - då kanske jag kan lära mig att tycka om min kropp precis som den är. Trots för stor rumpa, taxöron och strimlad mage.