Mamma, jag behöver dig nu

Så är det nu äntligen dags att träffas. Att äntligen får denna långa längtan ett slut. Jag är rädd. Riktigt äckligt rädd för att inte kunna fatta rätt beslut. Rädd för att jag inte har förmågan att skilja agnar från vetet. Rädd för att jag inte kan se igenom. Så himla bränd av att ha blivit så grundlurad i mitt förra förhållande. Allt målades så rosenrött och kändes så rätt och blev total katastrof. Har aldrig känt mig så grundlurad någonsin. Det skapar en osäkerhet av att inte kunna lita på mitt eget omdöme Det var ju här mamma kom in. Hon var min förlängda tanke och mitt eviga bollplank. Med henne kunde jag älta och älta tills lösningen på problemet stod som upplyst i neon på en svart vägg. Hon hade nästan alltid tid om inte annat så skapade hon utrymme. Var alltid intresserad av allt som snurrade i mitt huvud och hade alltid en klok kommentar eller en genomtänkt ny vinkling på problemet.

Mamma, jag behöver din kloka ord just nu. Jag behöver höra att jag duger och att det faktiskt går att älska mig. Behöver din styrka och din oerhört kloka iakttagelseförmåga För jag är rädd. Så rädd som jag inte varit sedan du blev sjuk, mamma. Rädd för att jag river en del av min försvarmur och åter öppnar upp för möjligheten att bli sårad. Jag är så rädd att jag nästan inte vet om jag vågar. Tanken far faktiskt genom mitt huvud att jag kan ställa in vårt möte, men det vore verkligen höjden av feghet. Jag är ju inte feg bara rädd.

Ska försöka få en liten stund för mig själv. Försöka visualisera mamma, försöka höra hennes röt. Snälla snälla ge mig ett tecken att du är med mig denna viktiga dag. Jag vill ju så gärna tro att du vakar över mig, liksom hjälper händelserna att tippa åt rätt håll.

Mamma jag saknar dig så innerligt. Vi ses!