Dansa på Reginas scen

Jag var på spagettiopera på Regina i går. En helt underbar föreställning. Humoristisk, rysningsframkallande sång och trevlig miljö. Som grädden på moset hade jag det bästa av sällskap. Vissa personer påverkar mig så positivt Ger mig ett härligt lugn och en lyckokänsla i magen som känns som ljummen rosa sockervadd.

Jag är den där personen som älskar att stå i centrum. Jag berättar gärna roliga historier på festen, kommer med rappa inlägg på personalmötet, kommer med friska idéer på dagismötet.... gillar helt enkelt att höras och ta plats. Har dock alltid hatat att hamna på scen. Då mitt ex-jobb skulle försvaras på lärarhögskolan från scenen så höll jag på att svimma. När vi i tredje klass skulle spela upp pjäsen om Lille Per, så kräktes jag på morgonen. Bara tanken på att stå högre än alla andra så att allas blickar skulle vara på mig har alltid gett mig en obehaglig svindlande känsla. Kanske låter märkligt eftersom jag annars gärna är i centrum. Observera att detta måste vara på högst samma nivå som alla andra i rummet. Man skulle kunna tro att jag har svindel, men så är inte fallet.

Man kan lätt tro att jag skulle få en svimningsattack eller åtminstone kräkas lite i servetten när den manliga operasångaren mitt under föreställningen tar mina händer sjunger mig rätt i ögonen för att sedan dra med mig upp på scenen för en vals. Det konstiga var att jag inte äns blev nervös. Inte för en sekund tänkte jag "HJÄLP!". Jag bara dansade med som om jag aldrig hade gjort annat än att valsa på scen de senaste 10 åren. Hur kan det bli så?

Jag tror att alla människor kan plocka fram den allra bästa versionen av sig själva då de sätts i rätt sällskap. Jag var i rätt sällskap. Tillsammans med en man som jag tror tycker om mig precis för den jag är. Framför allt har jag bestämt mig för att vara den jag är och om jag inte räcker till..... ja då får det vara.