Det gick för fort!

På en vecka försökte jag klämma in första daten, flera mysmiddagar, överraskningskväll och 40-års fest. Det är mer än många förhållanden rymmer på flera månader. Vips skulle singellivet bytas ut mot tvåsamheten. Mina ensamma slöstunder hemma utan mål och mening skulle bytas mot umgänge och närhet.

Jag är ju inte lagom, heller inte den där som tar det lugnt, men detta tempo blev för mycket. För snabbt in i en tvåsamhet så inte äns jag själv hann med. Hann inte känna efter, hann inte med...plötsligt lades vaga planer på framtida semestrar, platser som skulle besökas tillsammans, allt vi ville dela och vi hade inte äns sovit ihop.

Paniken växte.... tänk om detta inte är rätt, tänk om jag ångrar mig. Ju mer involverad desto svårare att lämna. Jag som varit så försiktig och verkligen hållit mig på min kant. Inte låtit någon kliva över min tröskel. Plötsligt släppte jag garden helt och lät mig svepas med. Det kändes så himla rätt, jag var så trygg eftersom vi hade gemensamma bekanta. Jag viste att detta var en av de sällsynta "good guys", men jag glömde bort det viktigaste..... att hinna med. Att låta hjärta och hjärna samspela och att alla sinnen är med på tåget. Nu for hjärtat iväg och lämnade hjärnan kvar på stationen. Förvirringen blev total och som vanligt tog jag till flykten.

Måste fly för att komma ikapp. Samla ihop hela känsloregistret och försöka få hela systemet att gå åt samma håll. Kanske gör jag fel. Kanske kommer jag att ångra mig innerligt, men jag känner att jag inte har något val.

Bättre fly än illa fäkta, sa den rädda brända flickan.